Jag tror aldrig jag gjort det här förut så det blir något nytt. Spännande. Nej, kanske inte. Jag gillar det egentligen inte så det blir nog inte många fler gånger, men jag hoppas ändå att det ska falla er i smaken.
Titta gärna. Den kanske inte finns kvar så länge, skriver skaparna. Inspirationen flödar, jag känner det i hela kroppen. Hur ett anteckningsblock, eller ett tomt word-dokument, skriker gällt och länge efter mig. Lyssna på orden, hur han använder sina stämband. Det gör mig varm i kroppen.
måndag 18 oktober 2010
måndag 11 oktober 2010
Rör mina händer, du måste förstå
Jag har hunnit flytta sedan vi sågs sist. Det har också hunnit vara vår och sommar. Hösten har börjat och snart kanske vintern är här. I mitt norrbottniska hjärta snöar det redan. Snöblandat regn. Den rena, fina pudersnön kommer nog inom kort. Då blir det lättare och ljusare.
Jag skulle inte vilja säga att jag längtar tillbaka. Mest för att det vore att ljuga och jag har inget till övers för sådant. Jag känner en slags distans till min hemstad som jag inte kände sist jag var borta. Den är påhittad, levde jag där en gång? Dragningen dit har jag lagt locket på, omedvetet. Samtidigt vill jag ofta lägga mig ovanpå mitt överkast och känna hur de röd/gröna väggarna omsluter mig, eller hur det låga taket verkar komma närmre. Jag tror det gav någon slags trygghet, att bo på samma ställe och veta vad som väntade.
Jag känner mig inte otrygg, inte malplacerad. Jag känner mig lite som vintern, trots att snön inte hittat sin rätta form inombords. Vintern fungerar för mig som en symbol för väntan. Väntan på att få veta vad som ska hända härnäst. Som snö som smälter och växterna får visa upp sig igen, nya och fräscha.
Jag kan sakna slentrianen ibland. Den är lätt att förstå och lätt att finna sig i. Det är nytt nu, hela tiden. Aldrig behöver jag gå längs innerstadens gator och träffa på någon jag känner. De är så få.
Jag anser mig inte ha tid att sakna. Jag gör sådant som jag velat göra för längesedan, som jag nog längtat lite efter. Det kanske kommer som ett slag i magen när jag lägger mig ovanpå överkastet i det röd/gröna rummet på fredag. När jag får träffa de där som jag alltid träffade förut. Jag tvivlar inte på att det kommer att kännas, om det blir skönt att återvända hit efteråt.
Jag skulle inte vilja säga att jag längtar tillbaka. Mest för att det vore att ljuga och jag har inget till övers för sådant. Jag känner en slags distans till min hemstad som jag inte kände sist jag var borta. Den är påhittad, levde jag där en gång? Dragningen dit har jag lagt locket på, omedvetet. Samtidigt vill jag ofta lägga mig ovanpå mitt överkast och känna hur de röd/gröna väggarna omsluter mig, eller hur det låga taket verkar komma närmre. Jag tror det gav någon slags trygghet, att bo på samma ställe och veta vad som väntade.
Jag känner mig inte otrygg, inte malplacerad. Jag känner mig lite som vintern, trots att snön inte hittat sin rätta form inombords. Vintern fungerar för mig som en symbol för väntan. Väntan på att få veta vad som ska hända härnäst. Som snö som smälter och växterna får visa upp sig igen, nya och fräscha.
Jag kan sakna slentrianen ibland. Den är lätt att förstå och lätt att finna sig i. Det är nytt nu, hela tiden. Aldrig behöver jag gå längs innerstadens gator och träffa på någon jag känner. De är så få.
Jag anser mig inte ha tid att sakna. Jag gör sådant som jag velat göra för längesedan, som jag nog längtat lite efter. Det kanske kommer som ett slag i magen när jag lägger mig ovanpå överkastet i det röd/gröna rummet på fredag. När jag får träffa de där som jag alltid träffade förut. Jag tvivlar inte på att det kommer att kännas, om det blir skönt att återvända hit efteråt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
