I'm sorry, but I'm just thinking of the right words to say. I know they don't sound the way I planned them to be

Jag har liksom lagt den här sidan av mig lite på hyllan de senaste två månaderna eller så. Tiden räcker inte till allt och det är lättare att offra något som inte är så publikt.

Jag har även offrat min berättar-sida, den som började knappra in en historia i ett word-dokument, en väldigt tidig morgon i augusti, efter en lång promenad och en natt utan sömn. En berättelse jag hoppas kan förvandlas till någonting läsbart. När jag har tid.

En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in.
>>Det är en bra plats vi kommit till.<<
Bara en sak fattades. En historia.

Det är nog lite så. Jag tänkte inte på det så mycket tidigare, men historia, familj och vänner har blivit viktigare den senaste tiden. Det är bra här, med snälla människor och en inte alltför förvirrande miljö. Det kanske skapas en historia här till slut, ju längre tiden går.

En annan sak jag har filosoferat lite över är att det är väldigt svårt att veta när man verkligen lever (som en viss svenskalärare sa en gång; man bör byta ut alla man mot jag). Det är inget jag tänker på under tiden jag gör någonting, det är mest efteråt jag känner att jag verkligen var vid liv vid specifika tillfällen. Det är när jag tittar på bilder eller funderar över vad jag egentligen gjorde den kvällen eller den morgonen som jag inser det. Någonting som borde funderas på lite extra, att ta vara på tillfällena.

Tjoflöjt.

Nobody plans to be half a world away at times like these

Jag är långt borta, det är relativt varmt, människor är sociala och jag mår ganska gott. Jag är dessutom kär, vilket höjer livsglädjen ett par snäpp. Det enda som är dåligt med det där sista är just att jag är så långt borta.

263 dagar, wednesday 9/17, står det i min almanacka.

Det blir rubbade sömnvanor, många mail och en meddelandehistorik som växer sig större och större. Det verkar som att vi båda tycker det är värt det.

Det blir också både drömmar och dagdrömmar, och jag ser fram emot juni. Du gör mig glad, helt enkelt.

I'm leaving this behind

Det är inte riktigt lika underligt nu. Saknaden. Nu, när jag faktiskt har klarat av en av tre flygresor.

Två flygresor till imorgon och sen ska jag träffa nya människor och sluta prata det här språket. Ni kommer få en fin liten länk till alla bilder jag tar, och där blir det nog ett par skrivna rader också. De kanske är lite mer inriktade på mina aktiviteter, och mindre inriktade på annat.

Jag saknar som sagt alla redan, jag har dålig timing och jag fattar inte vad jag ska göra i tio månader med okända människor. Ändå ser jag fram emot det.

Take me away

Jag har gått runt och funderat hela veckan över hur oerhört underligt det är att man kan sakna människor redan innan de försvinner.

Jag har ju vetat i snart två år att jag kommer behöva sakna alla de som jag ska lämna om bara ett par dagar. Det sjönk in i måndags för första gången. Det sjönk in att livet liksom fortsätter här, på samma sätt, och att det inte förändras särskilt mycket förutom det förväntade (vilket innebär studenten, 18-årsdagar och dylikt).

Det sjönk in ännu mer idag. Ikväll, för att vara mer exakt. När jag faktiskt fick en värdfamilj. En plats att bo på. Det var mest glädje som spred sig i början, lättnad över att äntligen veta någonting. Saknaden dök upp senare igen, när det diskuterades packning och mobiltelefon. Det blir förmodligen ett tårfyllt möte här hemma på lördag, och en liknande familjemiddag på söndag. Det känns så.

Glädjen dök dock upp igen, alldeles oväntad. Man skulle behövt en kopp Gevalia. "När du får oväntat besök", om ni minns. Glädjen dök upp därför att jag faktiskt fick ett litet mail av min värdfamilj för en liten stund sen. Den som skrev var inte överdrivet bra på att stava, men vem funderar över sådant? Känns fantastiskt skönt att få lite kontakt med de jag ska spendera så lång tid i samma hus som.

Det är underligt att sakna människor innan de försvunnit, och lika underligt känns det att vara exalterad över en liten familj som man aldrig sett.

Det är en omtumlad varelse som nu ska kravla sig i säng.

I tear my heart open, I sew myself shut

Efter en promenad på en timme och 45 minuter och någon timmes funderande efteråt vill man skriva. Lite osammanhängande, kanske inte så snyggt som en svenskalärare skulle vilja. När klockan är 03.33 bryr man sig å andra sidan inte värst mycket om sådana saker.

Jag sitter och skriver lite smått igen. På en sådan här... berättelse? En sådan som bara dyker upp och sedan vet man inte hur man ska fortsätta. Jag fick tillbaka lite inspiration ikväll i alla fall. Det är som att den ibland återföds ur sin egen aska som en fågel fenix och plötsligt har den egna ben och kan vandra sin lilla stig tillbaka till mig. Till mina fingrar och de där skrivartankarna.

Den ligger där i min mapp med skrivna dokument. Den ligger oftast och vilar och jag kan titta in i mappen och tänka att jag ändå är lite kreativ. För att jag har börjat skriva på någonting eget. Hoppet finns där att den någon gång blir färdig.

Det närmaste jag kommit att bada det här året, den här sommaren, var ikväll. En liten strand (om man nu verkligen kan kalla det för en strand) med en bänk i närheten. En sådan där bänk som är med sådana där typiskt svenska och somriga ungdomsfilmer. En sådan sliten bänk, som man gärna klottrar på.

Hursomhelst. Det var ju det där om badet. Jag, med mina tygskor, vågade mig ut på den blöta sanden och stack ner handen i vattnet. Det var förvånande varmt, även om jag då, lika mycket som nu, kände hur fruktansvärt det skulle varit med badkläder och en handduk. Och kanske ett par badtofflor.

Sist jag var där i närheten var för tre år sedan, sommaren 2005, om jag minns någorlunda rätt. Jag fick ett plötsligt infall, ställde klockan på åtta och drog på mig träningskläder. Jag sprang tills jag inte orkade springa mer. Gjorde små fys-övningar tills jag ville gå hem. Det är trevligt att komma ihåg sina små spontaniteter och det är trevligt att de inträffar ibland.

Det är augusti och inte slut på sommarlovet. Ändå tycker jag det är höst. Det är kallt. Mörkt. Mysiga gatlampor och man vill sitta inne med ett tänt ljus och en film. Gärna drama. Jag har redan höst-mentaliteten i mig och det är mitten på augusti. Den kom lite tidigare i år, och den är här för att stanna.

Det som saknas för att det ska vara riktig höst är skoluppgifter. Måsten och borden. Jag kan inte säga att jag saknar det alltför mycket. Det skulle inte hjälpa det här humöret. Hösten har kommit åt mig. Jag vill ha halsduk och tjocka tröjor, för jag fryser ofta. Och jag vill sova. I alla fall när det är människor här. Det är väldigt... fridfullt att sova, inte särskilt ansträngande och det är inte på något sätt krävande. Jag behöver inte vara speciellt social, undantaget för mina drömmar, och jag behöver inte skratta om jag inte vill.

Det är alla måsten och borden som tar fram höst-mentaliteten. Jag testar mig själv och det känns som att allt annat kan dra åt helvete just nu. Och jag som har tänkt använda språket så bra i den här bloggen. Det fungerar inte riktigt när det gäller sådant här.

Jag tänker fortsätta skylla på hösten.

Tjoflöjt.

There's nothing like a funeral to make you feel alive

Det känns som att det varit mycket död på schemat ett tag nu. Ett nytt liv är i alla fall på väg, en liten bror. Inte till mig, som tur är. Jag nöjer mig med min enda.

Det är konstigt. Efter två begravningar på två dagar känner jag mig ändå lite mer levande än jag gjorde i förrgår. Det är självklart tomt och kommer förmodligen göra ont ett tag framöver, men när någon annan dör inser jag vad jag har. Det känns lite tragiskt att säga. Det är som att jag först då inser att saker och ting förändras, att de måste göra det.

Och självklart kommer man alltid i efterhand på att man borde uppskattat det man hade lite mer. Även om jag inte ångrar det jag har haft med de som gått bort. Ingenting jag kan komma på. Nu är det mest skönt att de fått sina platser att vila på.

Efter att ha funderat på hur jag ska avsluta det här ett bra tag så kom jag att tänka på en dikt av Mary E. Frye. En förkortad version lästes upp i Desperate Housewives, och jag blev kär direkt. Den förkortade versionen får avsluta inlägget.

Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am the diamond glints of snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn's rain
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

2000 light years away

Solen går upp. Är uppe. Det ser så pass fridfullt ut att jag skulle ta en promenad om det inte vore så att någon förmodligen skulle vakna och undra. Återigen tycker jag inte om det där, jag vill kunna gå ut vid den här tiden om jag känner för det.

Jag har hur som helst slut batterier i kameran. Jag tycker sådant här väder är till för att förevigas på vackra bilder, sådana som jag kanske kommer lära mig att fota någon gång om jag skulle genomföra mina planer och gå ut sådana här gånger. Kanske imorgon, och sedan har ett år gått.

Det är sådär fridfullt att man skulle kunna sitta på en brygga och hålla andan. Gärna vid vattnet, det gör sig bra på bild. Det ser ut att vara fullkomligt vindstilla, men ibland drar en vindpust förbi och skakar om löven så att de känner att de lever. Åtminstone så att de inte somnar.

Jag tror jag har börjat väderblogga. Och jag ska försöka mig på en bild, för resten av orden försvinner in i ett litet anteckningsblock.

Sometimes I want a taste, but then I don't know what I'm saying

Det som ligger bakom det här inlägget är att jag ungefär klockan 02.09 blev sugen på mjölk. (Tänk att jag i de flesta inlägg känner att jag måste förklara varför jag skriver. Jag ska sluta med det, kan jag ljuga och säga. Det kommer inte hända)

Efter en lång parentes är jag tillbaka på rätt spår.

Jag skulle gärna ha kakor och mjölk tillgängligt, men bara mjölk skulle tillfredsställa mina smaklökar alldeles tillräckligt. Det är lite lustigt, för jag är aldrig sugen på mjölk. Jag vill aldrig dricka mjölk. Jag gör det bara för att det passar till palt och potatisbullar. Och för att andra fyller mitt glas. Nu kan vi komma till rubriken på inlägget. Om jag skulle få ett glas mjölk skulle jag dricka en munfull och sen skulle det vara bra.

I see the ecstasy and already I'm anticipating

Jag är hemma, i mitt rum, i "min" stad. Jag gillar att vara borta, men det kan bli för mycket av det goda. Som med godis. Jag längtar efter min säng (skriver jag klockan 03.15 med sängen en halvmeter bort).

Efter ungefär tjugofem minuters funderande och justerande i tidigare stycken tror jag det är dags att röra mig en halv meter.

Just open your eyes and see that life is beautiful

This is your life. Are you who you wanna be?

Jag passar på att blogga ikväll. Sitter i ett till synes insomnande Stockholm. I alla fall om man tittar på himlen och mörkret som sprider sig över staden. Oj vad poetiskt det blev. Jag antar att det bara blir så ibland.

Som sagt, ett insomnande Stockholm. Även fast jag skulle tro att halva staden är ute och festar. Dansar och hoppas att kvällen ska ge dem något nytt. En upplevelse? Ett förhållande? En ny vän? Förhoppningsvis händer det något intressant. Annars har man ju ingen historia att berätta under hela nästa vecka.

Jag älskar att ha sådana historier. Som man kan ha roligt åt i en vecka. Två. En månad? Sen får den ligga och vila i skafferiet och när den är mogen tar man ut den och upplever den på nytt. Inuti sitt huvud förstås. Kanske verbalt med en vän som också tyckte att det var dags att öppna skåpdörren.

Jag raderade just ett helt stycke. Nu blev ni allt nyfikna.

Det är ännu mörkare nu. Jag tror jag skulle kunna sitta här och fundera på nästa rad, nästa ord, tills det blir ljust igen. Och skriva, men om jag skrev så länge skulle det se ut som att jag har tappat mitt sinne. Lost my mind. Det skulle omöjligt hänga ihop och jag hade definitivt blivit förvirrad av det sen. Om inte imorgon så om en månad eller två. Som den där bekanta jag skrev att jag pratat med för en tid sen. Det irriterar mig fortfarande att jag inte vet vem det är. Det irriterar mig också att jag irriterar mig på en sådan liten sak.

'Cause I'm alive

Den till synes dramatiska lilla meningen får avsluta för idag. Det är inte så dramatiskt som det ser ut. Ha det bra tills nästa inlägg och även efter det.

Lock the doors, 'cause I'd like to capture this voice

Det blir en blogg med musik. Om musik. Textsnuttar. Ljudet får ni tänka er själva.

And I'll take the truth at any cost

Jag har ingen lust att ägna min tid åt annat än musik och Harry Potter. När man har sett de fem Potter-filmerna två gånger börjar man söka efter något annat att göra. Därav bloggen. Där finns också förklaringen till att jag idag liknar mig själv med en lugnande tablett.

Tell me why we live like this

Just nu älskar jag att nostalgilåten E20 Norr (innehållande "det lilla sticket") klassas som christian gangsta rap. Jag verkar även lyssna på gospel & religious i och med Anberlin.

This is how we'll dance when, when they try to take us down

Just nu snurrar Evighet runt i min stereo. Just det, Carolas schlagerdänga. Fast i en annan tappning. Det är kul hur en så kallad singer/songwriter kan förändra en schlagerlåt till något bra. Inget ont mot schlagern och dess fans. Jag tycker bara inte om det.

My mouth is dry with words I cannot verbalize

Ibland kan en text få en låt att verka som något helt annat. Jag låter er fundera på hur låten men den här textsnutten låter:

Där ovanför Tobak & Spel bodde Tommy och hans mamma
Hon var den vackraste mamma jag sett
Hon hade smink och inget hår under armarna

Min kära mor uttalade sig just om musikspelare. "De är helt värdelösa. Folk hör ju ingenting som händer utanför hörlurarna". Inget exakt citat, men jag fick med det hon framförde. "Hallå, kom in i verkligheten" följde sedan. För tillfället ligger min verklighet i min musikspelare, min stereo, mitt musikbibliotek på datorn.

Samma ljud när tunnelbanan stannar
Samma människa ändå en helt annan

Snart ska verkligheten dyka upp i teveapparaten i och med en musikdvd, och på onsdag tar jag med mig hela min verklighet till hufvudstaden. Väl där ska jag se till att jag får ta med mig min verklighet ännu längre bort.

Up on this hill, in this uncanny house

Två inlägg på en dag, inte dåligt. Tänkte bara göra lite reklam. Mest för att få poäng för att jag supportar det här. Kolla in om ni vill, jag tycker sådant här är ganska roligt.






Ajöss och på återseende.

A lack of color

Jag vill starta ett band som blir världskänt, jättestort och älskat av många. Spela in många skivor, turnera, träffa människor.

När vi har släppt ett par skivor och ska gå in i studion för att göra ännu en, vill jag göra den bästa skivan dittills gjord i världen. Den får högsta betyg av alla recensenter och fans. So far so good, och inte särskilt annorlunda.

Grejen är att jag vill göra den här otroligt coola skivan rosa. Vi lär inte på långa vägar spela tuggummi pop, och just därför bör skivan vara rosa. Tänk er Kents Du & Jag Döden fast rosa. En helrosa booklet, med lite annan färg på texten självklart. Själva skivan är rosa med något grymt coolt motiv och som grädden på moset eller pricken över i:et, ett rosa jewel case.

Jag behöver släppa en rosa skiva. En bra, rosa skiva.

Jag kanske rent av behöver dig

Det är en ganska bra dag för det mesta. Förutom regn, depressioner och andra sådana tråkigheter. Jag äter en italiensk skorpa och en glass och det är varmt. Halva hushållet är i en stuga ett antal mil nedåt i landet och vi två som är kvar jobbar och ser på solen under tiden. Kanske njuter av att vara ensamma en kväll.

Jag har säkert tagit upp det här förut, men jag antar att det passar bra nu också. Jag har börjat uppskatta ensamheten mer under året som gått. Jag sitter gärna ensam på lektioner, gör gärna ärenden eller går på stan ensam. Att jag helst gör mina ärenden för mig själv tror jag mestadels beror på att jag inte vill att någon ska släpa sina fötter efter sig och undra när vi är färdiga.

Annars vet jag inte riktigt. Varför jag uppskattar ensamhet alltså. Jag antar att man skulle kunna säga att jag vet att jag aldrig är ensam på riktigt. Det är en ganska fin beskrivning och det stämmer nog nio gånger av tio.

Det är helt enkelt väldigt skönt när det är tyst. Tystnaden i ett stort hem kan fyllas med musik. Det gör den just nu.

Bring on the rain and bring on the thunder

Det regnar idag. Det passar perfekt med mitt humör.

Jag tog en promenad runt ett par hus när det regnade som mest. Faktum är att jag redan var ute och att jag bara inte hade lust att stå under ett tak. Det är skönt med regn i ansiktet. Det är värt att vara blöt en längre stund för att få känna regndropparna på kinderna.

Jag känner mig väldigt levande när det regnar, på ett konstigt sätt. Inte konstigt förresten. Bara annorlunda. Ibland är det som att jag får känna lite mer när jag vandrar i regnet. Om någon frågar kommer jag helt enkelt säga att jag råkade vara ute vid fel tillfälle.

I know this hurts. It was meant to

Jag sitter och leker med min penna, den studsar uppåt. Jag saknar att skriva. På riktigt, med papper och penna. Tills handen gör ont, sådär så man börjar överväga att lära sig skriva fint med sin andra hand.

Det är vilka ord som ska skrivas som är problemet. Jag skulle kunna se mig som författare om det fanns något att bygga en bok på. Flera böcker. Och jag vet att jag förmodligen skulle vara en fantastisk författare om jag kunde skriva en bok bara sådär. Jag vet att den jobbas på under en lång tid innan vi får läsa den från pärm till pärm.

Keep talkin', keep this alive

Jag har ändrat rubriken fem gånger. Problemet är att det ingen av gångerna varit mina egna ord.

No place for hidin' baby

Att se ett av världens största band i hyfsad närbild gav inte den kick som konserter brukar ge mig. Inga värkande fötter efter oavbrutet hoppande och inga trasiga stämband efter oavbrutet skrikande. Det är enbart för att Kiss inte är ett sådant band för mig.

Jag älskar att Gene Simmons har polaroidbilder av sina uppemot 4 800 ligg och det är alldeles underbart att få höra Paul Stanley säga "Jag gillar din rumpa" på knagglig svenska.

Recensenter verkar ha svårt att sluta jämföra 80-talets Kiss med dagens Kiss. Nej, ingen ny skiva har kommit ut, nej de har inte tänkt släppa någon ny skiva (i alla fall inte så länge fansen inte tänker betala för sig) och ja de vill tjäna pengar. Jag bryr mig inte så mycket om de vill tjäna pengar eller inte. Det var en bra show och jag tror det var det enda som var meningen.

32 500 fans tyckte det var värt 550 kronor att se snart 60-åriga gubbar klä ut sig och spela musik. Jag skulle tro att 32 500 fans kommer tycka samma sak om Kiss kommer tillbaka nästa år som Paul Stanley så fint sa att de skulle försöka göra.

Kort sagt struntar jag fullständigt i recensenter och säger att det är det coolaste jag sett i konsertväg. Inte det mest hjärtevärmande, men det coolaste.

Left on the bed

Real age: -1 years old.
Jag är fortfarande knappt påtänkt. Sådant är ju kul. Det kombinerat med:
You will get married in 6 years!
gör mitt liv till någonting ganska konstigt. Jag kommer vara fem/24 när jag gifter mig, vilket är alldeles för tidigt för mig vilket som.

Jag är dessutom uppe för tidigt för mitt eget bästa. När klockan ringer 06.03 vill man nästan falla i koma för att slippa röra på sig. Kombinerat med att jag ska göra något vettigt tidigast fem i tolv blev det större koma-varning imorse.

Try not to talk when there's nothing to say.

You bleed just to know you're alive

Kineser vaknar alldeles för tidigt. De får gärna sova ett par timmar till, om jag fick bestämma. Och de skulle säkert också bli glada om de fick sova mer. It's a win-win situation.

Den lilla markören står och blinkar i väntan på att jag ska skriva någonting. Den bryr sig inte så mycket om vad, skulle jag gissa. Ofta när jag klickar på nytt inlägg-länken vet jag inte vad jag ska fylla rutan med. Den lilla markören kan stå och blinka i en halvtimme. 45 minuter. En timme. Jag undrar om den någonsin blir less på mig, och jag hoppas att den inte blir det. Tråkigt att göra den besviken.

Inatt blev det mycket nostalgi i form av gamla tidningar och en digital konversation med en bekant som hade gått två kilometer i skogen och under den tiden hittat en träpinne, en vägskylt och en sten. Pinnen fick inte följa med på nattbussen och stenen donerades till en stensamling, men vägskylten finns tydligen kvar. Jag vet inte var jag skulle komma med det, men det är kul med nostalgi. Tidningarna innehåll många one hit wonders som man säger, såna som man kanske hört en låt med någon gång i slutet av 90-talet. Det är lite intressant att se vilka man kommer ihåg och vilka som fortfarande finns kvar.

Kina har inte somnat igen sen jag började skriva. Det hade varit lite spännande på sitt sätt.

You know that it makes me feel so ridiculous

Jag låtsas att jag har någonting att fylla det här inlägget med. Egentligen tror jag inte att jag har det. Det behöver ju inte alls vara vettigt egentligen, och att skriva såhär bara för att göra det känns oftast ganska bra.

Jag kan inte riktigt relatera till bloggar som rakt upp och ner talar om vad personen gjort den och den dagen. Jag måste ha några krusiduller här och var, det känns på något sätt bättre. På andra sidor kan jag enkelt spalta upp vad jag gjort idag, men det här är min plats för krusiduller som kanske ingen mer än jag är så intresserad av. Det spelar ingen större roll om det är så eller inte, så länge jag har det här utrymmet.

Jag för en dialog med en vän som läser gamla dagböcker och jag blev lite inspirerad till att läsa mina egna, oerhört pinsamma små böcker med lås på. Jag har förmodligen tappat bort nycklarna men jag tror det räcker med en hårnål i storlek extra small för att ta sig in bland de linjerade bladen.

Det var mycket man låtsades när man var yngre. Jag tror att jag mycket väl hade kunnat fortsätta låtsas sådana saker om jag inte bytt umgänge. Jag passade aldrig riktigt i det umgänget, men jag lånade ett par platåskor, fick en orange slinga i håret och hade prassliga byxor under en tid. Just då var det en ganska bra sak och att passa in någonstans är tryggt.

Jag kom väl aldrig riktigt hela vägen fram och det har jag inte gjort nu heller. Inte överallt. Vissa stunder känns det ganska skönt och andra stunder önskar jag att jag varit på ett annat sätt. Det är skillnad att kunna vara trevlig med människor och att man känner och kan prata med varandra. Jag pratade med en bekant ikväll som jag "känt" länge men aldrig riktigt känt. Det kändes bra på insidan när jag fick henne att skratta och uppskatta mina skämt.

Jag låtsas att jag vill komma någon vart med det här. Jag finner det inte väldigt viktigt att passa in egentligen, jag tror jag skulle betett mig annorlunda då. Däremot är det som sagt trevligt när man kan vara lite mer än trevlig med människor man inte träffar på fritiden.

Jag älskar packlistor. På tal om att passa in... Hursomhelst är de en gåva till mänskligheten. Att fundera över vad jag ska ha med mig, skriva ner det och sen dessutom få pricka av sakerna på listan när de ligger fint packade i väskan är nog mitt enklaste nöje. Anlita mig som packlistedam om du tycker det är tråkigt. Jag är billig - en pratstund under tiden vi packar och kanske efteråt räcker fint.

Förutom att faktiskt vara borta är packlistan och packningen det bästa med resor. Jag älskar att förbereda, planera och fundera ut vad jag ska ha med mig. Jag lägger alltid upp mina resekläder snyggt och prydligt på stolen kvällen innan avresa. De placeras i den ordning jag kommer att ta på mig dem. Underkläder först och tjocktröja sist. Jag antar att jag är skadad på något vis. Det känns jättebra.

I ungefär fyrtio minuter har jag låtsats att jag har någonting att skriva i det här inlägget. Jag tror jag lyckats ganska bra och det har definitivt känts ganska bra. Imorgon får jag packa. Vi hurrar för det.

Nattmat

Nattpromenader ger mig nästan alltid någonting. Sömnbrist, många skratt eller eftertänksamhet på olika sätt.

Man släpar med fötterna även om det är kallt. Är lite hög på socker, på värmen från insidan där man varit och kanske kylan från utsidan, där man är nu. Då. Lite hög för att det inte finns några måsten. Man borde sova, och det är det enda man borde göra, för det är natt. Sova är inget man måste lämna in, det är inget prov man måste plugga till och framförallt inget man måste vara duktig på. Man kan lätt ljuga om sömn, och det skadar inte att en natt prata om saker istället för att drömma en till dröm. Man kan drömma högt, bara man vågar.

Det som gör just nattpromenader till ettor på prispallen är samtalen man ofta har. Förmodligen på grund av att man är lite hög och kanske inte tänker på orden. Eller inte bryr sig om dem så mycket. Vågar jag säga det jag tänker på dyker känslan av att våga upp, och den brukar sitta kvar till den dag jag inte vågar.

Vissa saker ångrar man ändå. Vet inte om det är rätt eller fel, men jag tror på det som känns rätt för stunden. För det mesta. Impulsköp kan bli hur bra som helst.

Bergen lyfter av min skuld

...De säger: Sjung din sång igen så ska vi svara.

Det är intressant hur man påverkas så mycket av andra människors humör. Jag överanalyserar förmodligen det mesta, men när någon är lite frånvarande funderar jag alltid på varför. Det kanske inte ens finns någon anledning, men jag brukar lista upp alla möjliga anledningar i mitt huvud.

Är någon riktigt glad kan det pigga upp mig för en stund, oavsett mitt humör just då. Jag antar att det fungerar så för de flesta egentligen. Jag tror bara jag ville skriva någonting ikväll. Och det här har jag tänkt på idag.

Det har varit en ganska jämn dag humörsmässigt, på så sätt att det har pendlat lite fram och tillbaka och ändå väger båda skålarna ganska lika. Jag tror nästan att det är bäst så, jag brukar uppskatta de trevliga stunderna lite mer då.

Your skin makes me cry

Idag har det upptäckts att sirap inte fastnar på vaniljsocker. Istället blir sirapen till en liten boll och rullar ner för den lilla kullen med vaniljsocker i skålen.

Utöver det vet jag inte riktigt. Det spelas hög musik i köket, vi har en katt i huset som följde efter mig tidigare och det känns lite tomt att bara sitta här.

What do you feel when you look in the mirror? Are you proud?

Jag har upptäckt den intressantaste av alla intressanta saker. Here it comes...



Missa det inte nu...



Snart så...




Alldeles strax...




Det är en fantastisk upptäckt.



Du tänker: Kom igen nu!



Jag kan inte borsta tänderna med vänster hand. Man kan rentav säga att jag är sämst på det.

Att göra-lista:

1. Lära mig att borsta tänderna med vänster hand.
2. Lära mig hur man går och lägger sig i normal tid på en vardagskväll.

Jag skriver ett brev på post-it lappar till en vän. Det blir små bokstäver som bildar många fåniga och alldeles korkade meningar , och det är inte ens allt jag vill säga. Grattis, jag "diggar" (läs: tycker oerhört mycket om) dig.

I'll be close to you, won't hide

För ungefär tio minuter sen matade jag den lilla hamstern som vanligt. När jag sagt god natt, stängt buren och bestämt att hon får underhålla sig där inne i natt blev hon så energisk att jag var tvungen att plocka upp henne igen.

Det infinner sig ett visst lugn i hela kroppen när man, klockan halv tre på natten, tittar på en sådan liten varelse som nosar nyfiket på de förhållandevis väldigt stora möblerna. Man blir lugn av de små tassarna som kliver försiktigt på ens utsträckta ben, och av klorna som får fäste i tyget på byxorna eller i tröjan när hon klättrar uppåt.

Jag trodde inte att en så liten varelse kunde få lika mycket kärlek som en varelse i min egen storlek, men det är sanningen. Jag älskar henne precis lika mycket som alla andra, och när hon dör ska hon få en minnessten.

Det är väldigt enkelt att finnas i närheten av ett djur. Man kan bara andas och betrakta hur djuret rör sig. När jag kommer åt trycker jag dit en väldigt torr puss över hela ryggen, mest för att visa att jag finns. Hjulet kan av andra ses som ett störande moment när man ska somna på kvällen, men det har blivit en del av min sömn och jag vet att hon finns där om hjulet gnisslar.

Jag har just ägnat ett helt inlägg åt en brun fyrbent liten varelse med ett av de konstigaste namnen någonsin. Det är ganska fånigt. Och ni får helt enkelt acceptera att jag tycker hon är värd det.

I've had it with this game

Är det kanske så att när man blir mer bekväm i en viss persons sällskap så kan man bara... vara. Utan att säga någonting på flera minuter, och det behöver inte kännas som en jobbig tystnad.

Eller borde man kanske bli orolig, överanalysera och fundera på om man tappat kontakten. Och varför.

Jag vill inte se mig själv som särskilt materialistisk (å andra sidan, vem vill det?). Men jag tycker om att ha en eller flera saker från någon jag tycker om. Bara något litet, som får mig att minnas honom eller henne. Jag har fått saker från några jag älskar, saker som känns väldigt bra att bära runt på.

Självklart tycker jag även om elektroniska prylar och andra, lite mer "onödiga" saker. Det är därför jag väntar på film- och cd-rean. Eller blir oerhört glad över att få apparaten som jag just nu skriver på.

Jag vet egentligen inte var jag ville komma med här. Det började med att jag funderade och nu är det svårt att knyta ihop tankesäcken igen.

Som avslutning kan jag säga att jag nog borde prata mer och tänka lite mindre.

Is it okay if I speak to you today?

Idag har jag besökt muséet och tittat på utställningen In hate we trust med en kär vän. Det blev en snabb visit eftersom vi bara hade en kvart på oss, och vi kom överens om att inte känna efter så mycket där inne. Det hade vi inte riktigt tid med, och jag följde det där ganska bra.

Det var på något sätt skrattretande när man läste på en skylt att "om det sker diskret slipper man bli trakasserad". Inte ordagrant, men det var poängen. Vi pratar alltså om hbt-handlingar. Som sagt var det nästan skrattretande och jag har svårt att bli förbannad.

Vi delade en blick innan vi lämnade muséet och nu är jag hemma och önskar att jag haft fler ord tidigare, till den röda gästboken som låg på det lilla bordet. Jag har inte många ord att skriva där nu heller, men jag kan ärligt säga att jag känner mig lite kränkt även om jag aldrig direkt råkat ut för en massa fördomar eller diverse värre saker.

Fridens.

Driving Home

Jag vill ha en egen lägenhet där jag kan spela munspel hela dagarna, slippa gå ut eller slippa äta det någon annan tycker att jag ska.
Jag vill kunna spela, prata i telefon och sjunga utan att någon tjuvlyssnar. Avsiktligt eller ej gör ingen skillnad.
Dessutom vill jag kunna somna på soffan eller på golvet, vad som nu känns bäst. Kanske under bordet.

Jag vill kunna gå ut och gå på morgonen eller sitta på balkongen vid tiotiden.
Jag vill kunna sitta i fönstret och titta på utsikten i timmar.
Jag vill kunna studsa runt.
Jag vill kunna se vad som helst på tv och spika upp vad helst jag vill på väggarna.
Jag vill kunna gå och lägga mig tidigt, men kanske ändå läsa till morgonen kommer.
Utan att det ifrågasätts av någon annan.
Och sen vill jag kunna stöka undan allt när någon hälsar på. Då finns inget att ifrågasätta.

My Heroine

Det är konstigt att man ibland glömmer bort vad man egentligen har. Hur bra allting är. Jag blev påmind om det ikväll och det är det mest fantastiska som har hänt på väldigt länge. Jag är oerhört rörd. Och jag kommer plocka fram boken varje gång jag tvivlar på allt. Tack.

Tell it like you still believe

Ibland provar man någonting nytt med en vän. Det kan vara att springa över en väg, att stoppa i sig något, eller bara gå ut och äta för sakens skull.

Just i det ögonblicket kanske man inte alltid inser att det är nytt och att det aldrig kommer vara nytt igen. Det märker man efteråt, när ruset liksom försvunnit och ögonblicket också.

Det är också då jag brukar tänka på vad jag borde ha sagt eller gjort istället för det som faktiskt hände, bara för att det skulle ha gjort stunden ännu bättre. Det är sådant som man tänker på alldeles i onödan, för det kommer ändå aldrig att förändras. Fast kanske får man ett nytt, nästan likadant, ögonblick.

Good job for you I wasn't born a killer

Idag diggar jag gotländska, är mer barnslig än vanligt och tydligen har jag gjort någonting. I alla fall enligt dagens horoskop i Kuriren som lyder: "Du har visserligen dig själv att skylla. Ändå kommer andra snabbt till undsättning." Jag hoppas jag inte gjort något allvarligt.

Min far är ordmärkare ända ut i fingerspetsarna ibland. Och imorgon kommer jag tycka illa om en person mer än idag, och ikväll förtjänar jag att sova riktigt gott. Inatt drömde jag om en gorilla på balkongen och det var intressant och lärorikt (du bör alltid fota något underligt). Sover jag gott inatt kanske Dracula kan komma och hälsa på som förr. Och vi kan vandra i skogen, som förr.

Jag kastar av mig hatten idag. Fånga den om du kan.

You should have died that very night

Över en tallrik thaisoppa och en grönsakssmörgås (det var en riktig grönsakssmörgås, med tomat inbakat i brödet) lät pappa slippa ur sig att jag hade blivit en bra kommunist om jag hade levt på 60-talet. "Du har tendenser" sa han när jag förvirrat frågade vad han menade, och mina tankar drogs genast till Vänner, när alla tycker att Chandler har gay-tendenser.

It's a party. It doesn't have to make sense

Ibland ringer en vän man inte pratat med på väldigt länge. Idag var en sådan dag för mig.

I början är det förvånande, spännande och oroande. Förvånande, för att man inte hörts på länge. Spännande, för nu måste det hänt något särskilt. Oroande, för det måste ju ha hänt något särskilt. Det där särskilda kan lika gärna vara negativt som positivt.

Idag hade jag tur, det var väldigt positivt och resulterade i att jag nu i helgen får träffa två personer jag inte träffat på länge.

Jag märker att jag redan brutit mitt löfte om få uppdateringar. Det ska inte bli någon vana, jag lovar. Igen.

Ibland finner jag att Simpsons faktiskt ger mig någonting. Idag gav det mig min rubrik. Jag tyckte det stämde ganska bra på något sätt, en så simpel mening av Homer Simpson. It doesn't have to make sense.

I lördags började jag fundera på det här med elitidrottare och hur pass mycket press de har på sig. Om en svensk skidstjärna har vunnit allt ena säsongen och sen går över till att hamna på topp-tio-placeringar säsongen efter så hör man ofta av sportintresserade svenskar att skidstjärnan i fråga borde lägga av, dra sig tillbaka, fundera på något annat.Jag undrar bara, varför? Det är alltid någon som måste komma femma, eller nia, och det är bra i alla fall. Dessutom tycker den här skidstjärnan förmodligen om att åka utförs eller långt, och då tycker jag det är fruktansvärt taskigt av svenska folket att missunna den här personen nöjet att tävla.
Förmodligen klagade jag ganska mycket på skidskyttelaget i lördags, men lite dubbelmoral får det väl vara? Förresten så kan man ju få förvänta sig lite, men faktum är att man blir sämre på idrott med åren. Jag tycker man ska sluta när man är skadad i princip hela tiden, för jag vet inte om jag skulle tycka det var värt det.

Nog om idrottsstjärnor. Jag känner att jag har ganska mycket att se fram emot nu i vår och även en del i sommar. Jag känner mig lättad på det sättet, för allt inkluderar att träffa trevliga människor, både kända och okända (vissa är till och med både kända och okända på samma gång, tänk vilken kombo). Det inkluderar också att fylla arton, och jag har ännu inte kommit på vad jag ska göra med mina vänner och heller inte skrivit någon inbjudan till mina släktingar. Förslag på aktiviteter mottages gärna via kommentarer eller på andra vägar.

Det är spännande när man kan vara en av de bästa genom att få G på ett prov. Och att dessutom bli kallad pluggis efter det är ju pricken över i.

Variation i din iPod är bra, var det någon klok människa som sa.

Buy the ex

Har man ett google-konto bör man väl använda det till någonting, eller hur? Mer än att läsa en annan persons blogg, vilket är det enda jag använde det här kontot till fram till för ett par minuter sen. Förvänta er inga många och långa inlägg, kanske inte ens intressanta. Bara som en förvarning, och en liten introduktion. Det här är alltså mitt första inlägg, jag hoppas det inte blir alltför plottrigt och svårt att förstå.

Jag tänker inte skriva ner en massa information om mig som mina delvis paranoida släktingar skulle oroa sig för att jag skrev. Tänker inte skriva det av den enkla anledningen att jag inte är så intressant att ni som inte känner mig kommer att bli intresserade av mig bara för det. Man kan ju alltid hoppas att mina formuleringar intresserar istället, annars får det ju vara.

Imorse var det en sådan där fantastisk vårvinterdag då man gärna åkt ett par skidlängder ut på isen och förenat sig med solen, snön och kanske en varm choklad. Luften kändes ungefär som den gör en tidig sommarmorgon när man cyklar till sitt sommarjobb och ser vattnet glittra under bron.

Det blev inget sidåkande eller choklad-drickande idag, men väl i skolan fick man titta på en teckning av en militärbas, skratta lite och prata lite. Det är inte fy skam och jag känner mig ganska tacksam just nu.

Det där "just nu" borde man nog inte lägga så stor vikt vid, jag är sådär. Just nu kan jag vilja göra det där, en minut senare är jag helt ointresserad av samma sak.

Jag avskyr när jag pratar med människor och sen känner mig som att jag gjort något fel i deras ögon. Även om jag inte sagt något om mig själv så kan andra komma på tal som liknar mig på vissa sätt, och de jag pratar med kan säga "fel" saker. Idag var en sådan dag och jag känner att ekonomiprojektet redan kan bli långt och jobbigt.

Rubriken har för övrigt ingenting med någonting att göra, annat än en felskrivning på msn för en stund sen.

God kväll och tack för utrymmet.