Protect me from what I want

Jag fullkomligt älskar övertydliga instruktioner. Jag letade just upp information åt en vän om vad man får ta med i handbagaget när man flyger och inte, och hittade ett dokument där det tydligt står vad som klassas som vätskor och inte. Ett litet utdrag:

Detta är exempel på vad som
INTE är VÄTSKA
Livsmedel:
Bröd, kakor och tårtor, inkl smörgåsar oavsett
pålägg
Pulver
Krabbkött i burk

Jag har ikväll sett storheten i en Bright Eyes-låt. Framförallt texten, men mannens röst börjar nå mig också. När man bevakar andras liv kan man upptäcka mycket. Det var nämligen så jag upptäckte låten, via en helt okänd människas blogg.

You're bored of cheering me up
Bored of calming me down
Bored of drying my eyes
(...)
Nod your head if the plans have change
Shake it, love, if they stayed the same
Smile at me and I will stay
Start to cry and I'll go away
Just please don't leave me guessing

Det får avsluta för idag eftersom jag ska lägga mig och filosofera, som förberedelse för provet i just filosofi imorgon.

Like an atom bomb, about to oh, oh, oh, oh, oh explode

Jag bestämde mig i eftermiddags, efter en väldigt givande dag, att trotsa min nyfunna rädsla för is och vandra över Skurholmsfjärden. Det var en ganska givande promenad och jag mådde lite extra bra efteråt. Dessutom var isen väldigt säker och det enda jobbiga var när jag blev tvungen att passera en äldre kvinna som gick ganska långsamt.

Min dag var väldigt givande av flera anledningar. Dels nådde jag upp till mina egna (ganska låga) förväntningar på ett prov. Jag sjöng, dansade, pratade med en arbetskamrat lite mer än tidigare och till sist, innan promenaden, fick jag lite gratis fika. Två trevliga personer och det faktumet att jag fick vara med om något speciellt gör fikat och samtalet nu är lite mer värda än de andra händelserna. Det är inte ofta man får agera flyttpersonal efter att ha fikat, men det fick vi allt göra idag, jag, min vän och alla andra närvarande. När ett gammalt fik flyttar till nya lokaler måste man ju passa på att så att säga "snylta" lite och samtidigt hjälpa till.

Jag ska göra en tvärvändning och jag tänker inte försöka ha någon liten röd tråd i det här inlägget. Ikväll har jag tittat på det allra sista avsnittet av Rakt på med K-G Bergström. Jag måste ju tala om att jag bara tittade på det av en enda anledning: att få höra vad både Reinfeldt och Sahlin hade att säga om det vinnande bidraget i Melodifestivalen. Jag berövades tyvärr på det, antingen tog de bort det ur programmet eller så kom jag hem för sent för att se den delen. Jag fastnade även i Debatt efter det, där de tog upp våldsamma spel och hur det påverkar ungdomar.

Jag fick ett samtal av en telefonförsäljare i eftermiddags. Det är alltid lika spännande att höra vad de vill, även fast jag på förhand blir irriterad när jag ser det okända numret i den lilla displayen. Just den här dagen var det en man som ville ställa olika frågor om pension till någon i hushållet som fyllt 25 år. Jag meddelade att personen var på jobbet, och noterade samtidigt mannens röst. Antingen var det helt naturligt eller så har han jobbat för mycket och därför anpassat sig till sitt arbete. Han lät nämligen precis som en sådan där inspelad röst som exempelvis lokalbussarna använder sig av för att meddela namnet på nästa station. Just innan vi lade på luren blev jag övertygad om att han faktiskt var en människa.

Pictures in your head at night

Vissa gånger sjunker konserter in ett tag efter att man upplevt dem, i alla fall för min del. Jag tycker om när det händer. Särskilt sådana gånger då man inte har några bilder att titta på eller inspelningar att irritera omgivningen med. Jag tycker om när man kan sitta kvällen efter och tänka på det där tillfället under den där låten, och minnena växer sig större till slut. Det var inte fantastiskt underbart igår, jag behövde lite tid att smälta allt och idag tycker jag om konserten ännu mer. Anna Ternheim, pratas det alltså om den här gången. Talangfull och mysig, vad mer kan man begära?

Jag håller fast vid det jag sa till en vän för en tid sedan: Konst är ganska läskigt. Jag tar stora steg in i konsthallen och tänker: "Nu ska jag vara kulturell och se nya saker". Jag känner mig kulturell varje gång, men upplevelsen blir bättre om jag slipper vara ensam bland verken. Det kan vara helt okända människor som gör mig sällskap i att försöka förstå tavlor och skulpturer, eller någon jag känner. Det här handlar främst om modern konst, som jag samtidigt tycker är väldigt intressant. Stora tavlor eller filmer där jag inte riktigt vet vad som ska hända är lite extra "farliga" och jag sneglar lite när jag går vidare till nästa verk, kanske för att se om någonting kommer att smyga på mig.

Note to self

Förra inlägget var mitt fyrtionde. Jag hade tänkt skriva det då, men glömde av det. Grattis till mig på fyrtiårsjubileumet, lite i efterskott.

Ibland får man sådana där dumma idéer. Natten mellan lördag och söndag var ett sådant tillfälle.
Lat som jag är tänkte jag att det var en utmärkt idé att gena över isen på väg hem, sisådär halv två-två på natten. Någon annan var ju lite klokare och bestämde sig för att ja, denna människa med speciella idéer behöver sällskap över isen. Mitt mellan land och land bestämde sig isen för att knaka. Två gånger, andra gången högre än jag förväntat mig, och jag var säker på att den skulle dela sig itu. Panikslagen stod jag till sist på fastlandet ändå, och fick en liten kram av människan som alltid har panik innan saker händer, men som bevisligen är väldigt lugn när det händer något.

Inspiration är underbart på natten när man tror att man kan göra många fler saker än vad man tror när det är dagsljus och allt är verkligt igen.