I'll be close to you, won't hide

För ungefär tio minuter sen matade jag den lilla hamstern som vanligt. När jag sagt god natt, stängt buren och bestämt att hon får underhålla sig där inne i natt blev hon så energisk att jag var tvungen att plocka upp henne igen.

Det infinner sig ett visst lugn i hela kroppen när man, klockan halv tre på natten, tittar på en sådan liten varelse som nosar nyfiket på de förhållandevis väldigt stora möblerna. Man blir lugn av de små tassarna som kliver försiktigt på ens utsträckta ben, och av klorna som får fäste i tyget på byxorna eller i tröjan när hon klättrar uppåt.

Jag trodde inte att en så liten varelse kunde få lika mycket kärlek som en varelse i min egen storlek, men det är sanningen. Jag älskar henne precis lika mycket som alla andra, och när hon dör ska hon få en minnessten.

Det är väldigt enkelt att finnas i närheten av ett djur. Man kan bara andas och betrakta hur djuret rör sig. När jag kommer åt trycker jag dit en väldigt torr puss över hela ryggen, mest för att visa att jag finns. Hjulet kan av andra ses som ett störande moment när man ska somna på kvällen, men det har blivit en del av min sömn och jag vet att hon finns där om hjulet gnisslar.

Jag har just ägnat ett helt inlägg åt en brun fyrbent liten varelse med ett av de konstigaste namnen någonsin. Det är ganska fånigt. Och ni får helt enkelt acceptera att jag tycker hon är värd det.

I've had it with this game

Är det kanske så att när man blir mer bekväm i en viss persons sällskap så kan man bara... vara. Utan att säga någonting på flera minuter, och det behöver inte kännas som en jobbig tystnad.

Eller borde man kanske bli orolig, överanalysera och fundera på om man tappat kontakten. Och varför.

Jag vill inte se mig själv som särskilt materialistisk (å andra sidan, vem vill det?). Men jag tycker om att ha en eller flera saker från någon jag tycker om. Bara något litet, som får mig att minnas honom eller henne. Jag har fått saker från några jag älskar, saker som känns väldigt bra att bära runt på.

Självklart tycker jag även om elektroniska prylar och andra, lite mer "onödiga" saker. Det är därför jag väntar på film- och cd-rean. Eller blir oerhört glad över att få apparaten som jag just nu skriver på.

Jag vet egentligen inte var jag ville komma med här. Det började med att jag funderade och nu är det svårt att knyta ihop tankesäcken igen.

Som avslutning kan jag säga att jag nog borde prata mer och tänka lite mindre.

Is it okay if I speak to you today?

Idag har jag besökt muséet och tittat på utställningen In hate we trust med en kär vän. Det blev en snabb visit eftersom vi bara hade en kvart på oss, och vi kom överens om att inte känna efter så mycket där inne. Det hade vi inte riktigt tid med, och jag följde det där ganska bra.

Det var på något sätt skrattretande när man läste på en skylt att "om det sker diskret slipper man bli trakasserad". Inte ordagrant, men det var poängen. Vi pratar alltså om hbt-handlingar. Som sagt var det nästan skrattretande och jag har svårt att bli förbannad.

Vi delade en blick innan vi lämnade muséet och nu är jag hemma och önskar att jag haft fler ord tidigare, till den röda gästboken som låg på det lilla bordet. Jag har inte många ord att skriva där nu heller, men jag kan ärligt säga att jag känner mig lite kränkt även om jag aldrig direkt råkat ut för en massa fördomar eller diverse värre saker.

Fridens.

Driving Home

Jag vill ha en egen lägenhet där jag kan spela munspel hela dagarna, slippa gå ut eller slippa äta det någon annan tycker att jag ska.
Jag vill kunna spela, prata i telefon och sjunga utan att någon tjuvlyssnar. Avsiktligt eller ej gör ingen skillnad.
Dessutom vill jag kunna somna på soffan eller på golvet, vad som nu känns bäst. Kanske under bordet.

Jag vill kunna gå ut och gå på morgonen eller sitta på balkongen vid tiotiden.
Jag vill kunna sitta i fönstret och titta på utsikten i timmar.
Jag vill kunna studsa runt.
Jag vill kunna se vad som helst på tv och spika upp vad helst jag vill på väggarna.
Jag vill kunna gå och lägga mig tidigt, men kanske ändå läsa till morgonen kommer.
Utan att det ifrågasätts av någon annan.
Och sen vill jag kunna stöka undan allt när någon hälsar på. Då finns inget att ifrågasätta.

My Heroine

Det är konstigt att man ibland glömmer bort vad man egentligen har. Hur bra allting är. Jag blev påmind om det ikväll och det är det mest fantastiska som har hänt på väldigt länge. Jag är oerhört rörd. Och jag kommer plocka fram boken varje gång jag tvivlar på allt. Tack.

Tell it like you still believe

Ibland provar man någonting nytt med en vän. Det kan vara att springa över en väg, att stoppa i sig något, eller bara gå ut och äta för sakens skull.

Just i det ögonblicket kanske man inte alltid inser att det är nytt och att det aldrig kommer vara nytt igen. Det märker man efteråt, när ruset liksom försvunnit och ögonblicket också.

Det är också då jag brukar tänka på vad jag borde ha sagt eller gjort istället för det som faktiskt hände, bara för att det skulle ha gjort stunden ännu bättre. Det är sådant som man tänker på alldeles i onödan, för det kommer ändå aldrig att förändras. Fast kanske får man ett nytt, nästan likadant, ögonblick.