I'm here, overwhelmed

Hört på bussen:
"Det känns som jag kan bo i någon annan by någon gång i livet, men inte i en storstad"
En ovanlig tanke. Jag har i alla fall fått för mig att det är det. Det är bra att någon vill bo i en by så att det finns några sådana kvar. De är charmiga och det skulle onekligen vara tråkigt om landet fylldes av större städer.

Jag vill desperat blogga om det där, så jag gör ett återbesök. Det känns trevligt.

Jag har börjat spänna min käke väldigt mycket vid vissa tillfällen. Det gav mig lite huvudvärk i fredags (vilket är fruktansvärt ovanligt för mig) men den försvann innan jag tog itu med den. Jag har ingen teori om varför, men jag ska fundera på det.

So tell me that it wasn't all for naught. It's such a waste now, it's such a waste now

Jag försvann ett tag. Jag är väl inte tillbaka, men jag blev lite inspirerad. http://vardagligheten.blogspot.com/ kommer förmodligen att få se mer av mig än den här bloggen, vilket är lite synd på ett sätt och lite spännande på ett annat.

Jag har hittat en fin låt. Den inspirerar. Jag har inte varit utanför dörren mer än cirka fem centimeter idag. Det inspirerar inte lika mycket. Att jag blivit utvald att vara kreativ där andra kan se det, det inspirerar mig. Förhoppningsvis blir det omtyckt. Jag tycker om sådant, något jag säkerligen inte är ensam om.

Det lutar åt att jag gör något som involverar det skrivna ordet som projektarbete. Det är trots allt mer inspirerande än en rapport om dagens ekonomi.

You'd be damned to be one of us girl/Dare to be one of us girl

Jag har inte ens skrivit lite grann om tågluffningen, den fantastiska resan jag fick uppleva under en hel månad. Det försvann liksom i allt annat som hände (läs: som inte hände) när jag kom hem. Allt avstannade lite i augusti, kanske eftersom juli var en så händelserik månad.

Resan var hur som haver underbar och jag vill göra det igen och igen och igen. Europa är fantastiskt, och visst lockar andra resmål (som Påskön, jag är kär i det stället trots att jag aldrig varit ens i närheten av det) men Europa är helt enkelt bäst. Det är lagom exotiskt, lagom långt borta och lagom "hemma" (vi är ju trots allt med i EU). Med perfekt sällskap hack i häl njöt jag av alla städer på olika vis. Tågresorna gjorde allt lite roligare, i alla fall för min del.

Annars har som sagt inte särskilt många stora saker inträffat och det är väl både och antar jag. Jag funderar så smått på universitet och flytt vs. stanna hemma och jobba på ICA eller städa toaletter. Det lutar åt det senare.

Jag fick just en flinga täckt i yoghurt i min hand. Jag tar det som ett tecken på att jag borde sluta skriva.

You're un-stacking your load

Jag har nyligen upptäckt att det bästa sättet att prata om allvarliga saker är att ligga på rygg på ett hallgolv med benen rakt upp, vilandes mot en garderobsdörr. Det är något så fånigt över det hela att det inte kan bli riktigt så ledsamt som man kanske hade tänkt sig på förhand.

Vill man lära känna mig lite bättre så kan man börja med att få reda på att jag tycker det mesta verkar bli ofantligt mycket roligare om man kan uppleva det upp och ner.

We're still on the payroll

Rrring! Rrring!
Alla som sitter runt fikabordet tystnar. Vi tittar på telefonen som om den vore en ny uppfinning.
Har vi en telefon?
Samtidigt som någon svarar tittar vi övriga på varandra. Jo, vi har en telefon. Det var bara så längesen det ringde, och ingen har saknat det.

Now I never wanna walk alone

Jag tog en fyrtiominuters promenad nyss. Barfota. Det skulle kännas jävligt uppfriskande, men det var mest ensamt. Någon annan gång kanske. Plötsligt händer det, som Triss-reklamen säger.

Fear is the heart of love

Jag vet inte om jag ska kalla det resfeber. Lite hatkärlek kanske. Jag älskar att se fram emot det, att planera, att räkna ner dagarna.

Plötsligt är jag på väg och nervositeten slår till. Det är kul, och så fruktansvärt läskigt, för det är ju inte hemma. Tänk om de inte förstår vad jag säger, tänk om jag kommer ihåg tiden fel?

Men det går bra, det gör det alltid. Eller?

You have to fight to stay in control of the situation

Man kan säga att det är sommar nu.

Man ser det på ungdomarna, som har lämnat dator-stolarna och de mysiga fiken för att njuta av solen på en kulle i stan.

Det märks också på bilarna, vars registreringsnummer plötsligt får fler bokstäver eller siffror, och det sitter andra bokstäver under den lilla EU-symbolen. Sådant gynnar staden.

Det sista sommartecknet jag har noterat under dagen är pensionärer. Man vet att det är sommar när de pensionerade männen tar på sig sina överdrivet färggranna, glansiga och korta shorts, lämnar tröjan i garderoben och går ut till någon planka eller liknande på gården.

Glad sommar.

My swedish teacher said "Write an essay on sadness Pablo", I wrote an essay about you

Det är bara söndag eftermiddag, men jag kan ändå säga att helgen har varit lyckad. Jag har tittat på blommor, umgåtts med familj, träffat en ny människa, tagit körkort (och därmed också känt mig ganska fri och vuxen) och fått somna i en varm famn. Det finns inga bilder så ett blogginlägg får föreviga de här trevliga dagarna. Jag känner mig en aning mindre ensam.

Take me by my hand and stand by my side

Jag underhåller min hjärna med många många siffror. Den tycker om att fundera på annat ett tag. Den tycker om distraherande moment och tycker inte om att jag snart är färdig. Den kommer då bli distraherad med lite simplare saker såsom en film och något av datorns utomordentliga spel.

Anledningen till alla siffror är inte att jag saknar matematiklektionerna, även om hjärnan säkert hade mått bra av att läsa matte c nästa läsår. Nej, jag tittar på mitt bankkonto, som kanske kan ge mig någon klarhet i hur mycket pengar jag har som är mina och hur mycket pengar jag har som är mina vänner. Såhär i efterhand har jag kommit på att vi borde ha öppnat ett annat litet konto för tågluffningspengar, men det är lätt att vara efterklok.

Det är bra att veta hur mycket pengar man har. Lika bra är det att veta hur mycket man ska betala senare och därför hur mycket man får spendera. Jag närmar mig kunskapen.

The killing of pain has people talking

Jag överlevde för övrigt en hel del motion idag, och fick vara med om en picknick som lön för mödan. Sommardagar, utan att det riktigt är sommar, är de bästa dagarna. Det är då det är fint att leva. Man sitter på ett berg med underbar utsikt och de bästa vännerna man kan ha, och så undrar man stilla varför det inte skulle vara fint att leva.

Det är en bra dag.

The time we shared was precious to me, all the while I was dreaming of revelry

Låten får mig att tänka på frihet. Det är ett populärt ämne har jag märkt, både inom politiken och privatlivet. Jag försöker hänga med i svängarna. Måste ju förstå vad alla pratar om, sätta mig in i det. Det är uppenbarligen något som ska provas på i sommar. Att vara fri.

Du ljuger om du säger att du tvekade innan du slog

Med hjälp av min sudoku-kalender har jag utvecklat någon slags hatkärlek till att skriva vissa siffror. Siffran sju är mest älskad, tätt följd av fyra och två. Åtta och framförallt nio ligger i botten av listan, och jag måste vara på ett alldeles speciellt humör för att vilja skriva dem. Sju och fyra är raka, enkla, och de blir oftast snygga efter ett enkelt drag med pennan. Man behöver nog åtta och nio också har jag insett, för att få någon slags jobbig utmaning varje dag.

Du minns den du var med förakt, lite hat

Varför har jag inte alltid denna attityd till mitt liv? Kl. 01:49 natten till valborgsmässoafton kan jag nästan inte bry mig mindre.

Jag sitter rakt upp och ner och väntar på okända ting.
Jag studerar inte det jag borde till imorgon.
Jag skjuter upp resterande uppgifter till någon dag då jag kan inbilla mig att jag kommer att bry mig.
Jag ältar samma saker som jag gör varje gång min hjärna får en ledig stund.
Jag har spelat det Windows kallar Kungen i nästan två timmar.
Jag vill aldrig röra på mig igen.

Jag vet att jag imorgon kommer att slå mig själv mentalt för att jag inte läst på inför provet.
Jag vet att jag kommer att ogilla mina handlingar när jag ligger efter i ämnen jag borde ligga först i.
Jag vet att jag kommer få onda ord om det upptäcks att jag sitter kvar här under den tidiga morgonen.
Jag vet att spelet jag spelar snarare sakta gnager sönder mina hjärnceller hellre än att göra dem vältränade.
Jag vet att jag kommer ångra mig när jag har tynat bort och fastnat i stolen.
Jag vet, vet, vet att jag till slut kommer att hata mig själv för allt det jag ältar. Ändå gör jag det till oändlighet och det finns ingen hejd.

Lika mycket som de där söndergnagda hjärncellerna vet allt detta, lika mycket vet de också att det faktiskt kommer en ny dag. Därför sitter jag kvar och tar in det jag inbillar mig måste vara min verklighet inatt.

Time won't let me go

Mina hjärnceller är inte vad de var förr. Jag börjar misstänka att de tynar bort och det är inte den bästa upptäckten jag haft på senaste tid. Tynar bort vet jag förresten inte - de gömmer sig förmodligen där inne någonstans - men de gör sig definitivt inte lättillgängliga. Jag behöver en sådan där "må bra-tidning", fast utan intelligenta upplysningar om hur allt fett kan försvinna på tre timmar. Istället vill jag ha några enkla tips på hur man når ut till de delar av den underbara degklumpen innanför skallbenet som borde användas lite oftare. Kanske en bra affärsidé?

En av de bättre upptäckterna just den här månaden är hur okända människor kan vara utomordentliga inspirationskällor till en påtvingad krönika. Särskilt om man applicerar deras beteende på sig själv emellanåt.

Det är vår och jag känner på mig att cykeln otåligt snurrar på sina hjul för att få komma ut och motionera. Kanske en motivationskälla för mig att göra detsamma.

I wear my garment so it shows

Det är underbara chocker som gör dagarna lite intressantare, på ett konstigt sätt. Smått smärtsamma chocker och plötsligt vet man inte riktigt längre. Vad man borde säga. Vad man borde tänka. Smärtsamt och underbart. De går hand i hand och det är värt det.

Jag äter uppvärmda makaroner och de smakar betydligt bättre än jag hoppats på.

Någon annan än jag tycker väldigt mycket om mat, särskilt efter denna börjat ett nytt, nyttigare liv. Detta ledde i eftermiddags till en lång utläggning om hur gott det skulle vara med diverse maträtter, och ett lyckorus av tanken på dem. En hel middag komponerades ihop i personen i frågas hjärna, och jag var ganska imponerad. Det är roligt hur en enkel tanke på mat kan skänka så mycket glädje.

En sval promenad hem gjorde susen för mina tankar.

Forever doesn't live here anymore

Det har varit lite upp och ner de senaste dagarna, både i tankar och känslor. Även fysiskt, faktiskt.

Jag tog det hela till det extrema för en stund sedan, och lade mig upp och ner i min soffa. Jag fastnade i ställningen en liten stund innan jag funderat färdigt på hur jag skulle vända mig rätt igen. Man kan ju inte leva upp och ner, tänkte jag.

Det var definitivt bökigt men alldeles underbart kul och jag uppskattade livet lite mer. När man ligger upp och ner i en soffa klockan 23:50 en vanlig onsdagskväll, enbart för att roa en vän, då är livet ganska fint. Kanske mer än ganska fint.

We'll be out on the piers

Jag tycker om den där känslan jag får när jag kliver på vissa saker.

En isfläck överraskade mig och min häl när jag satte ner foten tidigare ikväll. Det var alldeles lagom halt, på den nivån att jag inte ramlade men samtidigt vaknade jag till lite och uppskattade situationen.

En dryg meter senare träffade jag på ett litet område med jord, sådan jord där man kan se att det borde växa gräs om det inte vore för alla vita flingor. Det var egentligen det här som vägledde mig till bloggen. Det var så pass fuktigt att min fot sjönk ner lite och skon blev lite smutsig, samtidigt som det fick mig att tänka på någonting helt annat än vad jag gjorde just då. En kort sekund funderade jag på att gå över den en gång till, just innan jag insåg att transportmedlet som skulle ta mig hem förmodligen inte skulle vänta på mig. Det påminde mig lite extra om sommaren och hur otroligt skönt det är att ströva omkring i värmen och inte behöva göra någonting utöver att äta och sova ibland.

Jag älskar sommaren.

Protect me from what I want

Jag fullkomligt älskar övertydliga instruktioner. Jag letade just upp information åt en vän om vad man får ta med i handbagaget när man flyger och inte, och hittade ett dokument där det tydligt står vad som klassas som vätskor och inte. Ett litet utdrag:

Detta är exempel på vad som
INTE är VÄTSKA
Livsmedel:
Bröd, kakor och tårtor, inkl smörgåsar oavsett
pålägg
Pulver
Krabbkött i burk

Jag har ikväll sett storheten i en Bright Eyes-låt. Framförallt texten, men mannens röst börjar nå mig också. När man bevakar andras liv kan man upptäcka mycket. Det var nämligen så jag upptäckte låten, via en helt okänd människas blogg.

You're bored of cheering me up
Bored of calming me down
Bored of drying my eyes
(...)
Nod your head if the plans have change
Shake it, love, if they stayed the same
Smile at me and I will stay
Start to cry and I'll go away
Just please don't leave me guessing

Det får avsluta för idag eftersom jag ska lägga mig och filosofera, som förberedelse för provet i just filosofi imorgon.

Like an atom bomb, about to oh, oh, oh, oh, oh explode

Jag bestämde mig i eftermiddags, efter en väldigt givande dag, att trotsa min nyfunna rädsla för is och vandra över Skurholmsfjärden. Det var en ganska givande promenad och jag mådde lite extra bra efteråt. Dessutom var isen väldigt säker och det enda jobbiga var när jag blev tvungen att passera en äldre kvinna som gick ganska långsamt.

Min dag var väldigt givande av flera anledningar. Dels nådde jag upp till mina egna (ganska låga) förväntningar på ett prov. Jag sjöng, dansade, pratade med en arbetskamrat lite mer än tidigare och till sist, innan promenaden, fick jag lite gratis fika. Två trevliga personer och det faktumet att jag fick vara med om något speciellt gör fikat och samtalet nu är lite mer värda än de andra händelserna. Det är inte ofta man får agera flyttpersonal efter att ha fikat, men det fick vi allt göra idag, jag, min vän och alla andra närvarande. När ett gammalt fik flyttar till nya lokaler måste man ju passa på att så att säga "snylta" lite och samtidigt hjälpa till.

Jag ska göra en tvärvändning och jag tänker inte försöka ha någon liten röd tråd i det här inlägget. Ikväll har jag tittat på det allra sista avsnittet av Rakt på med K-G Bergström. Jag måste ju tala om att jag bara tittade på det av en enda anledning: att få höra vad både Reinfeldt och Sahlin hade att säga om det vinnande bidraget i Melodifestivalen. Jag berövades tyvärr på det, antingen tog de bort det ur programmet eller så kom jag hem för sent för att se den delen. Jag fastnade även i Debatt efter det, där de tog upp våldsamma spel och hur det påverkar ungdomar.

Jag fick ett samtal av en telefonförsäljare i eftermiddags. Det är alltid lika spännande att höra vad de vill, även fast jag på förhand blir irriterad när jag ser det okända numret i den lilla displayen. Just den här dagen var det en man som ville ställa olika frågor om pension till någon i hushållet som fyllt 25 år. Jag meddelade att personen var på jobbet, och noterade samtidigt mannens röst. Antingen var det helt naturligt eller så har han jobbat för mycket och därför anpassat sig till sitt arbete. Han lät nämligen precis som en sådan där inspelad röst som exempelvis lokalbussarna använder sig av för att meddela namnet på nästa station. Just innan vi lade på luren blev jag övertygad om att han faktiskt var en människa.

Pictures in your head at night

Vissa gånger sjunker konserter in ett tag efter att man upplevt dem, i alla fall för min del. Jag tycker om när det händer. Särskilt sådana gånger då man inte har några bilder att titta på eller inspelningar att irritera omgivningen med. Jag tycker om när man kan sitta kvällen efter och tänka på det där tillfället under den där låten, och minnena växer sig större till slut. Det var inte fantastiskt underbart igår, jag behövde lite tid att smälta allt och idag tycker jag om konserten ännu mer. Anna Ternheim, pratas det alltså om den här gången. Talangfull och mysig, vad mer kan man begära?

Jag håller fast vid det jag sa till en vän för en tid sedan: Konst är ganska läskigt. Jag tar stora steg in i konsthallen och tänker: "Nu ska jag vara kulturell och se nya saker". Jag känner mig kulturell varje gång, men upplevelsen blir bättre om jag slipper vara ensam bland verken. Det kan vara helt okända människor som gör mig sällskap i att försöka förstå tavlor och skulpturer, eller någon jag känner. Det här handlar främst om modern konst, som jag samtidigt tycker är väldigt intressant. Stora tavlor eller filmer där jag inte riktigt vet vad som ska hända är lite extra "farliga" och jag sneglar lite när jag går vidare till nästa verk, kanske för att se om någonting kommer att smyga på mig.

Note to self

Förra inlägget var mitt fyrtionde. Jag hade tänkt skriva det då, men glömde av det. Grattis till mig på fyrtiårsjubileumet, lite i efterskott.

Ibland får man sådana där dumma idéer. Natten mellan lördag och söndag var ett sådant tillfälle.
Lat som jag är tänkte jag att det var en utmärkt idé att gena över isen på väg hem, sisådär halv två-två på natten. Någon annan var ju lite klokare och bestämde sig för att ja, denna människa med speciella idéer behöver sällskap över isen. Mitt mellan land och land bestämde sig isen för att knaka. Två gånger, andra gången högre än jag förväntat mig, och jag var säker på att den skulle dela sig itu. Panikslagen stod jag till sist på fastlandet ändå, och fick en liten kram av människan som alltid har panik innan saker händer, men som bevisligen är väldigt lugn när det händer något.

Inspiration är underbart på natten när man tror att man kan göra många fler saker än vad man tror när det är dagsljus och allt är verkligt igen.

Be my song to sing

När det händer saker måste man överdriva, säga det till alla, allt för att fylla ut vardagens och bloggens alla hål.

Idag var det dock inte mer spännande än att bussen som skulle ta mig till skolan frös ihop. Jag blev en kvart sen och man inser att det är ganska kallt ute. Så pass kallt att man, trots den vackra solen, inte känner för att röra sin kropp längre än till en annans säng. Där ligger man sedan till det blivit lite varmare, eller till klockan slagit det välkända klockslaget "alldeles för mycket".

Jag har en trevlig vän som sätter ihop en egen liten ordbok, och jag följer processen med spända muskler. Det senast tillagda ordet har med just muskler att göra - muskelkorg. Jag kände mig lite extra nöjd när jag aktivt fick delta i ännu ett nytt ord - bull.

500 mil i snön

Ibland blir jag oerhört törstig när jag borstar tänderna. Det slår ner på mig som en mindre bomb, och innan jag lämnat badrummet har jag druckit åtminstone tre mindre glas vatten. Det är vid sådana tillfällen jag verkligen uppskattar vatten.

Jag har haft pyjamas varierat med mjukisbyxor på mig i två dygn nu. Utöver den lilla promenaden till förrådet har jag inte klivit utanför dörren sedan i fredags kring sex-tiden, och det har ärligt talat varit underbart skönt. Jag är en människa som lurar i mig själv att jag behöver slöa väldigt mycket ibland, även fast ingen behöver slöa riktigt såhär mycket i ett svep. Jag har blivit så pass bekväm att jag skulle tycka att de här mjukisbyxorna vore sköna att ha på sig även imorgon, en måndag.

Det snöar också, därav rubriken. Det är fantastiskt mysigt att titta ut på oplogade vägar och en tomt där man skulle kunna gömma sig om man lade sig ner. Hur mysigt det är imorgon, när jag ska ut i eländet, det får vi se.

Be my mirror, my sword and shield

Jag lyssnar mer och mer på Coldplay, har jag upptäckt. Även på väg hem från ställen, och det inträffade inte förut. Musiken och melodierna känns viktigare än texterna, och det är ganska skönt att inte bry sig om dem så mycket som omväxling. På musikforum eller liknande diskuteras det ofta om vad man själv tycker är viktigast eller vad man fokuserar mest på i en låt. Jag tror att jag oftast tänker mest på melodin, eller kanske samspelet mellan denna och texten.

Jag har upptäckt en liten rutin jag har på bussen varje dag. I god tid innan min hållplats ser jag mig om, för att lokalisera närmsta stanna-knapp. Sedan tänker jag ut ungefär hur mycket energi jag behöver för att få mitt finger att träffa knappen och är därmed redo när jag behöver meddela chauffören om att denne ska stanna. Planeringen i mitt huvud har tagit sig till en för mig ny nivå.

Det är så underbart skönt att bara slappna av. Inte att lata sig, utan att slappna av. Stunderna jag får ligga och ta det lugnt, då jag får känna att jag inte behöver eller borde göra något annat, och då jag har ett annat par armar runt mig, då mår jag underbart.

Can I have a picture of you tonight, keep it with me always in my mind?

År 2008 i bilder.


Januari
Det började med nyår och övernattning. Pappa skar vår pizza på ett annorlunda sätt och jag tränade en del basket.



Februari
En väns 16-årsdag firades, konsertbiljetter köptes, det tittades på schlager och en skidresa till Kåbdalis gjordes.



Mars
Jag och en vän fyllde 18, jag blev nöjd med en bild jag tog på mig själv och det spelades Munchkin i mängder.



April
Två vänner fyllde 18. I samma veva upptäckte jag en ny artist genom en konsert och gipsade armen.



Maj
En pokal följde med oss hem från en basketcup, cigarettbuskar tillverkades, en lurig fågel skrämde mig och en vän och jag besökte den största konserten jag någonsin varit på.



Juni
Storstaden Paris besöktes med en vän, det firades midsommar, den årliga grillfesten hölls och en vän firade sin 18-årsdag med en maskerad.



Juli
Jag spenderade mycket tid med de sovande sötnosarna, det spelades spel på en kulle, ett besök till ett nytt museum i huvudstaden gjordes och vattnet på sommaren förtjänar alltid ett foto eller två.



Augusti
En vän ställde ut konstverk, en annan fick en ny frisyr. Ett husdjur dog och en vän flyttade hemifrån.



September
Jag lämnade landet för att träffa min temporära familj.



Oktober
En liten hundvalp kom för att bo hos familjen, det åktes gul buss till skolan, firades halloween och en promenad togs för att utforska området.



November
Ett Florida-besök piggade upp i höstmörkret, och juldekorationerna likaså.



December
Isen lade sig som ett täcke över samhället, det togs hejdå-bilder i en hiss och hemma, och efter tre flygresor var jag åter i min hemstad.

I'm pushing on for that horizon

Det är ju egentligen inte på det här viset det brukar gå till, därför att det nu gått drygt en halv månad sedan vi bytte siffra i slutet av 200. Ändå tycker jag att året med en åtta i slutet bör få en stunds uppmärksamhet, inte bara av mig. Utöver det är en blogg det perfekta stället att gå tillbaka och leta om något år när man har glömt det som var roligt med just det här året.

Året började som alla andra men ändå på ett någorlunda nytt sätt. På mitt golv hade fem personer sovit över efter det lilla partyt kvällen innan som innehöll två misslyckade efterrätter, fyrverkerier och lite smått och gott. Det får gärna inträffa igen, med en aning mer lyckade efterrätter den gången.

Det började även med sådana saker som kanske lättast och bäst kan sammanfattas med ett citat från Grey's Anatomy som jag faktiskt skrev ner, någon gång i februari:
It hurts to grow. Anybody who tells you it doesn't is lying.

I februari deltog jag också i tillverkandet av ett spel vid namn el-jakten, som aldrig blev färdigt. Aldrig ska man inte säga förresten, projektet kan återupptas en regnig dag då det inte finns mycket att göra. Den månaden filosoferade jag även över vad all tid i världen egentligen är, och jag höll i tre orange biljetter till mitt livs största konsert. En fest med rosa tema anordnades av en 16 år och en månad gammal vän, och alla fick gräva lite extra i garderoberna för att hitta ett rosa plagg som skulle passa in.

Jag fortsatte året med att vara lite av en schlager-fantast och ordna två fester med det redan nämnda temat. Den ena festen gjorde att jag fick fira min 18-årsdag med goda vänner och skämma ut mig ytterst lite på stadens huvudgata strax innan. Familjen hann fira mig också, med lite champagne (som jag inte tyckte hemskt mycket om, men som jag i alla fall lärt mig att uppskatta) och god middag.

I mitten av mars klev några artister upp på olika scener i stadens kulturhus och gjorde inomhusfestivalen -30 grader till den tillställning det var. Jag och mitt sällskap tittade på en man utan kläder som ansåg att det var konst att smörja in kroppen med ett flertal paket smör för att sedan rulla sig i knäckebröd som han först krossat med sina fötter.

Under de kommande sex veckorna fyllde tre vänner 18 år och jag var därmed också på tre olika tillställningar som alla var trevliga på sitt vis. Användning av min legitimation fick jag inte trots att jag nu hade några att använda den med. Det har ännu inte inträffat, vilket jag inte sörjer alltför mycket över, men det är inte utan att man är lite intresserad.

Jag skadade mig onödigt mycket på en av alla träningar, något jag aldrig hade gjort tidigare. Efter ett antal dagars väntande körde min far mig till sjukhuset. Min högra handled gipsades och fick behålla samma ställning i tre veckor. Jag missade en basketcup i en storstad, men de andra i laget gjorde mig stolt genom att vinna en pokal åt oss att ta med tillbaka hem.

I maj månad dök en idé upp i en väns huvud om cigarettfimpar i blomlådorna utanför skolan. Det var dags att få andra att inse hur många som röker utanför entrén, och en lördagskväll samlades det material och pysslades med konstverket. Sent på söndagskvällen, så sent att det gjorde en viss mor väldigt frågvis, var vi ute och grävde ner konstverken vid skolan.

Jag började skriva lite för mig själv igen, en så kallad dagbok, men utan den klassiska början "Idag har jag...". Jag besökte Skansen för att titta på djur för första gången på flera år, men blev där skrämd av en påfågel som lurade bland träden och gav ifrån sig underliga ljud. Jag tittade på den största konserten i mitt liv och fick den med mig hem på en cd-skiva.

I början av juni var skolan slut och jag packade återigen en väska (ett ständigt återkommande tema år 2008) och besökte Paris med en vän. Vi klarade oss alldeles själva och såg en man på en tunnelbana som verkade nervös inför vad vi trodde var en dejt. Väl hemma igen ordnades den årliga grillfesten och en cirkel bildades på gräset, i vilken vi skulle härma olika djurs läten. Ytterligare en vän fyllde myndig, och den här gången fick vi klä ut oss till precis vad vi ville.

Juli blev en väldigt lugn månad, men där jag ändå hann med ytterligare ett huvudstadsbesök. Jag fick ett visum till det stora landet i väst och tog några fridfulla promenader med en vänlig släkting. Under en cykeltur i hemstaden lekte fem ungdomar att de var en bil.

Augusti kom och tog med sig lite kallare vindar. Det årliga kalaset från hamn till hamn gav oss många trevliga stunder och underbar musik som det dansades till. En vän ställde ut sina konstverk, en fick ett litet syskon i en annan stad och en annan flyttade till en egen bostad som erbjöd den tystnad man vill ha när man nästan är vuxen. Ett husdjur och en ingift släkting dog och det blev två begravningar på två dagar, vilket resulterade i en del tårar. Ett irländskt skägg kom till när vi ville utnyttja de sista sommarkvällarna fullt ut, och jag fick en andra familj i ett annat land. En liten fest hölls innan min flytt och jag packad återigen min väska.

I månadsskiftet var mitt huvud både förvirrat, överrumplat och ganska lyckligt. Jag korsade det stora havet med nya känslor och det kändes jättebra.

Det stora datumet dök inte upp förrän september hade öppnat sina dörrar, och jag upplevde en lång flygresa under vilken några filmer sågs och känslorna var blandade; skulle man vara nervös, exalterad eller rädd? Kanske allt på samma gång. Det blev definitivt lite av allt; Det var nervöst hela vägen men blev lite mindre exalterat på slutet. Jag bodde med en hund och det gick alldeles underbart, och jag bodde med människor som är väldigt olika de jag känner här.

En månad senare fick vi en ny liten hundvalp i värdfamiljen, och han var alldeles underbar de veckor han var i livet. Det firades halloween på amerikanskt vis och språket blev lättare och lättare att använda. Jag upplevde så kallade quarterly tests och åkte till en väldigt stor marknad där vi tittade på en man som sålde grytor man kan koka matvaror i utan att använda vatten.

Det närmade sig vinter och i november flydde jag därför fältet tillsammans med andra utbytesstudenter för att besöka varmare breddgrader och storstäder i Florida. Det firades thanksgiving och jag insåg att det är en relativt menlös högtid men att säga nej till lite extra ledighet vore ytterst tanklöst.

Den mysiga månaden december rörde sig ganska snabbt och jag har mest minnen av lite ångest som kröp fram när jag försökte diskutera ämnet åka hem med alla inblandade. När det väl var ur världen, och tyngden på mina axlar försvann lite grann, försökte jag njuta av den sista tiden. Det spelades bingo med kedjerökande pensionärer, jag besökte en kyrka för att gå på konsert och sist men inte minst spenderade jag 24 december åt att vandra runt i shoppingcentret.

Det tog mig två dagar, men till slut var jag hemma i mitt hus igen, som såg helt annorlunda ut än när jag lämnade det. Slutet av året spenderades med andra människor än de jag började det med, men det var ett lyckat slut.

2008 var ett nytt år på många sätt och vis, och jag hoppas att 2009 blir ungefär likadant. Kanske med lite mer fokus på de bra sakerna. Jag tycker verkligen att det har börjat på det viset, med lediga dagar, vänner och min "andra hälft". Det ljusnar på min himmel.

I'm alive, and I don't need a witness to know that I survived

Jag tror att jag idag har sett en pingvin trilla. Men det är svårt att vara säker, sådana djur verkar tycka om att lägga sig på mage lite när de vill.

Det känns lite som om någon pressat min gaspedal till botten och bundit fast den med ett litet men förskräckligt starkt rep. Jag försöker faktiskt hålla mig till den höga farten, de snabba besluten och inte sakta ner så mycket. Jag tänker ändå efter däremellan, tro ingenting annat. Jag är helt säker på att allting kommer att lugna ned sig ganska snart, och jag både hoppas och tror att jag kommer att vara lika tillfreds med det mesta som jag är just nu.

Jag har bestämt mig för att börja sammanfatta min bild av år 2008, trots att det redan gått elva dagar av det nya året. Förhoppningsvis hittar jag mycket inspiration och kan komma fram till en slutprodukt innan halva den här månaden har gått. Det är kanske ingenting som behöver skrivas ner samma stund som året tar slut, men det brukar oftast gå till på det viset.

This is a warning, when you start the day just to close the curtains

Det är nästan så att jag hunnit glömma bort vilket teckensnitt jag brukar använda. Det är oftast lite mer inspirerat på somrarna, sådant här. Skrivande.

Jag har den senaste tiden njutit av att vakna på morgnarna. Det är relativt ljust när man är ledig och kan sova lite längre. Det verkar ha hänt lagom mycket här på fyra månader. Jag känner på något vis att det är lite lättare att vakna upp nu än det var i augusti. Så långt som till ordet lycklig tänker jag inte sträcka mig, men tillfreds tycker jag beskriver min tillvaro och det känns som ett ord jag kan ta i min mun. Jag är tillfreds med mitt liv och jag undrar hur pass länge det kommer att hålla. Det känns som att problemen glömt min adress.

Det diskuterades spalter över en fika idag. Huruvida man skulle kunna tänka sig att skriva en med jämna mellanrum och få en slant i fickan, och var man bör bo för att allt ska bli läsbart. Hur lite människor bryr sig om okända människors förhållanden, och därmed också hur pass aktiv man behöver vara för att hålla sig intressant och fortsätta få en slant i fickan. Den här staden ansågs till sist för liten, dels med tanke på antalet nya människor man kan träffa.

Tisdag är nästa hållplats för min buss till nöjen, och jag hoppas att imorgon susar förbi som vinden brukar göra i den här staden.