Du minns den du var med förakt, lite hat

Varför har jag inte alltid denna attityd till mitt liv? Kl. 01:49 natten till valborgsmässoafton kan jag nästan inte bry mig mindre.

Jag sitter rakt upp och ner och väntar på okända ting.
Jag studerar inte det jag borde till imorgon.
Jag skjuter upp resterande uppgifter till någon dag då jag kan inbilla mig att jag kommer att bry mig.
Jag ältar samma saker som jag gör varje gång min hjärna får en ledig stund.
Jag har spelat det Windows kallar Kungen i nästan två timmar.
Jag vill aldrig röra på mig igen.

Jag vet att jag imorgon kommer att slå mig själv mentalt för att jag inte läst på inför provet.
Jag vet att jag kommer att ogilla mina handlingar när jag ligger efter i ämnen jag borde ligga först i.
Jag vet att jag kommer få onda ord om det upptäcks att jag sitter kvar här under den tidiga morgonen.
Jag vet att spelet jag spelar snarare sakta gnager sönder mina hjärnceller hellre än att göra dem vältränade.
Jag vet att jag kommer ångra mig när jag har tynat bort och fastnat i stolen.
Jag vet, vet, vet att jag till slut kommer att hata mig själv för allt det jag ältar. Ändå gör jag det till oändlighet och det finns ingen hejd.

Lika mycket som de där söndergnagda hjärncellerna vet allt detta, lika mycket vet de också att det faktiskt kommer en ny dag. Därför sitter jag kvar och tar in det jag inbillar mig måste vara min verklighet inatt.

Time won't let me go

Mina hjärnceller är inte vad de var förr. Jag börjar misstänka att de tynar bort och det är inte den bästa upptäckten jag haft på senaste tid. Tynar bort vet jag förresten inte - de gömmer sig förmodligen där inne någonstans - men de gör sig definitivt inte lättillgängliga. Jag behöver en sådan där "må bra-tidning", fast utan intelligenta upplysningar om hur allt fett kan försvinna på tre timmar. Istället vill jag ha några enkla tips på hur man når ut till de delar av den underbara degklumpen innanför skallbenet som borde användas lite oftare. Kanske en bra affärsidé?

En av de bättre upptäckterna just den här månaden är hur okända människor kan vara utomordentliga inspirationskällor till en påtvingad krönika. Särskilt om man applicerar deras beteende på sig själv emellanåt.

Det är vår och jag känner på mig att cykeln otåligt snurrar på sina hjul för att få komma ut och motionera. Kanske en motivationskälla för mig att göra detsamma.

I wear my garment so it shows

Det är underbara chocker som gör dagarna lite intressantare, på ett konstigt sätt. Smått smärtsamma chocker och plötsligt vet man inte riktigt längre. Vad man borde säga. Vad man borde tänka. Smärtsamt och underbart. De går hand i hand och det är värt det.

Jag äter uppvärmda makaroner och de smakar betydligt bättre än jag hoppats på.

Någon annan än jag tycker väldigt mycket om mat, särskilt efter denna börjat ett nytt, nyttigare liv. Detta ledde i eftermiddags till en lång utläggning om hur gott det skulle vara med diverse maträtter, och ett lyckorus av tanken på dem. En hel middag komponerades ihop i personen i frågas hjärna, och jag var ganska imponerad. Det är roligt hur en enkel tanke på mat kan skänka så mycket glädje.

En sval promenad hem gjorde susen för mina tankar.

Forever doesn't live here anymore

Det har varit lite upp och ner de senaste dagarna, både i tankar och känslor. Även fysiskt, faktiskt.

Jag tog det hela till det extrema för en stund sedan, och lade mig upp och ner i min soffa. Jag fastnade i ställningen en liten stund innan jag funderat färdigt på hur jag skulle vända mig rätt igen. Man kan ju inte leva upp och ner, tänkte jag.

Det var definitivt bökigt men alldeles underbart kul och jag uppskattade livet lite mer. När man ligger upp och ner i en soffa klockan 23:50 en vanlig onsdagskväll, enbart för att roa en vän, då är livet ganska fint. Kanske mer än ganska fint.

We'll be out on the piers

Jag tycker om den där känslan jag får när jag kliver på vissa saker.

En isfläck överraskade mig och min häl när jag satte ner foten tidigare ikväll. Det var alldeles lagom halt, på den nivån att jag inte ramlade men samtidigt vaknade jag till lite och uppskattade situationen.

En dryg meter senare träffade jag på ett litet område med jord, sådan jord där man kan se att det borde växa gräs om det inte vore för alla vita flingor. Det var egentligen det här som vägledde mig till bloggen. Det var så pass fuktigt att min fot sjönk ner lite och skon blev lite smutsig, samtidigt som det fick mig att tänka på någonting helt annat än vad jag gjorde just då. En kort sekund funderade jag på att gå över den en gång till, just innan jag insåg att transportmedlet som skulle ta mig hem förmodligen inte skulle vänta på mig. Det påminde mig lite extra om sommaren och hur otroligt skönt det är att ströva omkring i värmen och inte behöva göra någonting utöver att äta och sova ibland.

Jag älskar sommaren.