Diamonds and rust

Vuxen.
Jag vet ju bättre.
Det är meningslöst.

Barn.
Lek.
Ingen förstår om jag leker tyst.

Tonåring.
Vad annars?
Jag vill.

Barn.
Den här leken är nog bara min.
Spring.

Tonåring.
Det är läskigt när det är mörkt.
Det är lättare när det är mörkt.

Vuxen.
Alla blir besvikna.
Det hjälper inte. 

När bomben faller vill jag vara där du är

Jag sjönk ner på en heltäckningsmatta i en hotellkorridor, en telefon i varje hand, och försökte få livet att rulla vidare.
Samtidigt ville jag stanna tiden, pausa bara en stund åtminstone. Jag ville inte röra mig och kunde knappt leva med att sitta stilla.

Oftast kan du inte få två motsatser, ibland kan du inte få någon av dem och en endaste gång kanske du kan få både och.

Det gick inte att pausa, det gick inte att vara både stilla och i rörelse. Jag satt kvar. Jag reste mig och jag gick. Jag satte mig ner. Jag lutade mig mot ett fönster. Jag andades.

I gruset låg en fegis kvar.

Du säger väl till om jag ska gå

Det är en doft, en vind eller ett ljud.
Det drar i mig direkt.
Det är en hudkräm.
Det är en gammal låt.
Det är en bok, en tidning, en hemsida.
Det är en gata eller ett namn eller en bro.
Det är en plats men den följer efter. Den finns i tonerna.
Det är en känsla. Den sitter kvar i doften.

Det är precis som om det inte gått en enda minut och det är precis som om det gått flera livstider.
Det är på samma sätt och ändå är ingenting detsamma.

So the story goes. I told you to be patient

Jag hatar den här staden.
Den är ful och stor och bullrig och snabb och egennyttig.

Sen är den plötsligt vacker och innehållsrik och lätt att vara anonym i.
Jag hatar den ännu mer.

Det är allting i den som inte är hemma. Det är egentligen allt. De femtio skälen som hänger på min kylskåpsdörr kommer aldrig att mäta sig med det enda, lilla och så otroligt stora skälet.

Det är luften och stressen och människorna. Det är att aldrig vara ensam men alltid, konstant, vara mer ensam än någonsin tidigare. Det är sättet de tittar när försiktigheten och viljan att släppa fram andra först tar över. Som att beteendet kommer från ursprunget.

Det är allting jag hatar med den som liksom sprider sig. Som ett virus, som en elak cancer. Rakt in i min kropp, i mitt sinne. Att jag blir som dem. Det har gått för långt. Det finns ingen bromsmedicin, inget botemedel. Inte här.
I skogarna, i mörkret, i norrskenet.

Därför att en i mängden är allt jag vill och allt jag är så rädd för. Det skulle vara så lätt att försvinna och ingen skulle märka. Trots att fyrtio personer står alldeles bredvid. Precis där.

Jag hatar den för att jag vet att jag inte kommer bli lycklig här. För att jag inte kommer bli lycklig någon annanstans heller. För att varenda sekund jag spenderar här försvinner hemma längre och längre bort. För varje minut blir hemma mer som en dröm och mindre som en verklighet. Svårare att nå.

Jag hatar den här staden för att den blir svårare och svårare att lämna.

Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar

Och så påminns man om att det är så här Kent låter när de är som bäst. Plötsligt förstår jag varför jag föll så hårt, så hårt, när Du & Jag Döden släpptes för sju år sedan. 999