Solen går upp. Är uppe. Det ser så pass fridfullt ut att jag skulle ta en promenad om det inte vore så att någon förmodligen skulle vakna och undra. Återigen tycker jag inte om det där, jag vill kunna gå ut vid den här tiden om jag känner för det.
Jag har hur som helst slut batterier i kameran. Jag tycker sådant här väder är till för att förevigas på vackra bilder, sådana som jag kanske kommer lära mig att fota någon gång om jag skulle genomföra mina planer och gå ut sådana här gånger. Kanske imorgon, och sedan har ett år gått.
Det är sådär fridfullt att man skulle kunna sitta på en brygga och hålla andan. Gärna vid vattnet, det gör sig bra på bild. Det ser ut att vara fullkomligt vindstilla, men ibland drar en vindpust förbi och skakar om löven så att de känner att de lever. Åtminstone så att de inte somnar.
Jag tror jag har börjat väderblogga. Och jag ska försöka mig på en bild, för resten av orden försvinner in i ett litet anteckningsblock.
Det som ligger bakom det här inlägget är att jag ungefär klockan 02.09 blev sugen på mjölk. (Tänk att jag i de flesta inlägg känner att jag måste förklara varför jag skriver. Jag ska sluta med det, kan jag ljuga och säga. Det kommer inte hända)
Efter en lång parentes är jag tillbaka på rätt spår.
Jag skulle gärna ha kakor och mjölk tillgängligt, men bara mjölk skulle tillfredsställa mina smaklökar alldeles tillräckligt. Det är lite lustigt, för jag är aldrig sugen på mjölk. Jag vill aldrig dricka mjölk. Jag gör det bara för att det passar till palt och potatisbullar. Och för att andra fyller mitt glas. Nu kan vi komma till rubriken på inlägget. Om jag skulle få ett glas mjölk skulle jag dricka en munfull och sen skulle det vara bra. I see the ecstasy and already I'm anticipating Jag är hemma, i mitt rum, i "min" stad. Jag gillar att vara borta, men det kan bli för mycket av det goda. Som med godis. Jag längtar efter min säng (skriver jag klockan 03.15 med sängen en halvmeter bort).
Efter ungefär tjugofem minuters funderande och justerande i tidigare stycken tror jag det är dags att röra mig en halv meter.
Just open your eyes and see that life is beautiful
Jag passar på att blogga ikväll. Sitter i ett till synes insomnande Stockholm. I alla fall om man tittar på himlen och mörkret som sprider sig över staden. Oj vad poetiskt det blev. Jag antar att det bara blir så ibland.
Som sagt, ett insomnande Stockholm. Även fast jag skulle tro att halva staden är ute och festar. Dansar och hoppas att kvällen ska ge dem något nytt. En upplevelse? Ett förhållande? En ny vän? Förhoppningsvis händer det något intressant. Annars har man ju ingen historia att berätta under hela nästa vecka.
Jag älskar att ha sådana historier. Som man kan ha roligt åt i en vecka. Två. En månad? Sen får den ligga och vila i skafferiet och när den är mogen tar man ut den och upplever den på nytt. Inuti sitt huvud förstås. Kanske verbalt med en vän som också tyckte att det var dags att öppna skåpdörren.
Jag raderade just ett helt stycke. Nu blev ni allt nyfikna.
Det är ännu mörkare nu. Jag tror jag skulle kunna sitta här och fundera på nästa rad, nästa ord, tills det blir ljust igen. Och skriva, men om jag skrev så länge skulle det se ut som att jag har tappat mitt sinne. Lost my mind. Det skulle omöjligt hänga ihop och jag hade definitivt blivit förvirrad av det sen. Om inte imorgon så om en månad eller två. Som den där bekanta jag skrev att jag pratat med för en tid sen. Det irriterar mig fortfarande att jag inte vet vem det är. Det irriterar mig också att jag irriterar mig på en sådan liten sak.
'Cause I'm alive Den till synes dramatiska lilla meningen får avsluta för idag. Det är inte så dramatiskt som det ser ut. Ha det bra tills nästa inlägg och även efter det.
Det blir en blogg med musik. Om musik. Textsnuttar. Ljudet får ni tänka er själva.
And I'll take the truth at any cost
Jag har ingen lust att ägna min tid åt annat än musik och Harry Potter. När man har sett de fem Potter-filmerna två gånger börjar man söka efter något annat att göra. Därav bloggen. Där finns också förklaringen till att jag idag liknar mig själv med en lugnande tablett.
Tell me why we live like this Just nu älskar jag att nostalgilåten E20 Norr (innehållande "det lilla sticket") klassas som christian gangsta rap. Jag verkar även lyssna på gospel & religious i och med Anberlin.
This is how we'll dance when, when they try to take us down
Just nu snurrar Evighet runt i min stereo. Just det, Carolas schlagerdänga. Fast i en annan tappning. Det är kul hur en så kallad singer/songwriter kan förändra en schlagerlåt till något bra. Inget ont mot schlagern och dess fans. Jag tycker bara inte om det.
My mouth is dry with words I cannot verbalize
Ibland kan en text få en låt att verka som något helt annat. Jag låter er fundera på hur låten men den här textsnutten låter:
Där ovanför Tobak & Spel bodde Tommy och hans mamma Hon var den vackraste mamma jag sett Hon hade smink och inget hår under armarna
Min kära mor uttalade sig just om musikspelare. "De är helt värdelösa. Folk hör ju ingenting som händer utanför hörlurarna". Inget exakt citat, men jag fick med det hon framförde. "Hallå, kom in i verkligheten" följde sedan. För tillfället ligger min verklighet i min musikspelare, min stereo, mitt musikbibliotek på datorn. Samma ljud när tunnelbanan stannar Samma människa ändå en helt annan
Snart ska verkligheten dyka upp i teveapparaten i och med en musikdvd, och på onsdag tar jag med mig hela min verklighet till hufvudstaden. Väl där ska jag se till att jag får ta med mig min verklighet ännu längre bort.
Två inlägg på en dag, inte dåligt. Tänkte bara göra lite reklam. Mest för att få poäng för att jag supportar det här. Kolla in om ni vill, jag tycker sådant här är ganska roligt.
Jag vill starta ett band som blir världskänt, jättestort och älskat av många. Spela in många skivor, turnera, träffa människor.
När vi har släppt ett par skivor och ska gå in i studion för att göra ännu en, vill jag göra den bästa skivan dittills gjord i världen. Den får högsta betyg av alla recensenter och fans. So far so good, och inte särskilt annorlunda.
Grejen är att jag vill göra den här otroligt coola skivan rosa. Vi lär inte på långa vägar spela tuggummi pop, och just därför bör skivan vara rosa. Tänk er Kents Du & Jag Döden fast rosa. En helrosa booklet, med lite annan färg på texten självklart. Själva skivan är rosa med något grymt coolt motiv och som grädden på moset eller pricken över i:et, ett rosa jewel case.
Jag behöver släppa en rosa skiva. En bra, rosa skiva.
Det är en ganska bra dag för det mesta. Förutom regn, depressioner och andra sådana tråkigheter. Jag äter en italiensk skorpa och en glass och det är varmt. Halva hushållet är i en stuga ett antal mil nedåt i landet och vi två som är kvar jobbar och ser på solen under tiden. Kanske njuter av att vara ensamma en kväll.
Jag har säkert tagit upp det här förut, men jag antar att det passar bra nu också. Jag har börjat uppskatta ensamheten mer under året som gått. Jag sitter gärna ensam på lektioner, gör gärna ärenden eller går på stan ensam. Att jag helst gör mina ärenden för mig själv tror jag mestadels beror på att jag inte vill att någon ska släpa sina fötter efter sig och undra när vi är färdiga.
Annars vet jag inte riktigt. Varför jag uppskattar ensamhet alltså. Jag antar att man skulle kunna säga att jag vet att jag aldrig är ensam på riktigt. Det är en ganska fin beskrivning och det stämmer nog nio gånger av tio.
Det är helt enkelt väldigt skönt när det är tyst. Tystnaden i ett stort hem kan fyllas med musik. Det gör den just nu.
