Society - you're a crazy breed. I hope you're not lonely without me

Tittar på människorna som står i förorten i sina regnjackor och tygskor. Något är viktigast, men inte fötterna. De trampar vi bara på. Ovanpå betongblocket står de, bredvid rälsen och väntar. De ser ut som träd, med morgontidningarna som grenar och rötter långt ner i betongen. Bortom rälsen och träplanket, bostadshusen och industrierna. Rötterna gräver sig längre för var dag och många försöker klippa av. Rensa, ansa. De är alltför envisa.

Att rädda en straff

Sweden Hockey Games 2011.

Om inget hade plågat någon hade vi aldrig rört oss någonstans

Det skulle vara så underbart och jobbigt enkelt att vara vaken hela natten och lyssna på den här (som någon vänlig själ delat med sig av och som jag inte kan få nog av efter kvällens live-version). Det är inte accepterat och så får man inte göra. Trots det visar klockan sådana där siffror igen.

Det händer så många saker mellan gångerna, trots att jag tycker vardagen går ganska långsamt just nu. Stearinljusmiddag på Max, två helt olika besök på Debaser, obehag på biografen, resor norrut, mindfulness. Ändå är det bara tre veckor sedan jag ägnade mig åt det här.

Nästa vecka måste jag börja skriva igen. Kort, koncist, fundersamt. Underligt. Innan dess ska jag vila ytterligare lite grann, hemma i hemstaden.

"Trycker play och när den slutar trycker back och trycker play igen"

Att baka en paj

Jag talar med dig som om du var här

Jag lyssnar på det bästa (enligt min vetskap) bandet i min hemstads historia - det där med fyra stora bokstäver. Jag saknar att vara 14, 15, 16 år gammal, saknar att ha sommarlov, saknar kanske att inte ha sommarlov också.