Livet kom emellan

Jag jobbar på det här med en årssammanfattning. Den såg inte likadan ut år 2009 som den gjorde år 2008, eftersom den långa beskrivningen i text föll bort. Jag hade inte ork. Det här året kommer den också att ha förändrats, och jag jobbar på utformningen. Det här med att bestämma saker är inte min starka sida, det är jag väl medveten om. Jag tror att det till stor del beror på att de få som läser faktiskt vet exakt vad jag gjort det året och också att jag inte tagit några bilder på den verkligt stora händelsen det här året.

Trots detta så jobbar jag på den, sammanfattningen. Bilderna blir kvar, självklart. En kortare text också. Något som ni inte kommer att återse är mallarna som följt med bilderna, något som jag fick idén till av flickan som nu sover i rummet på andra sidan väggen. Man skulle kunna säga att min dator tog livet av sig, eller dog av inre blödningar om det känns bekvämare, och jag förlorade Photoshop, vilket jag märker av nu, den enda gången på året som jag använder programmet. Det är helt enkelt knepigare att klippa in bilder i mallar nu för tiden.

Nu har jag, i en herrans massa ord, talat om för er att jag ska blogga, att jag tänker och väljer ut bilder och att jag förlorat min dator och nu använder en annan. Ineffektivitet är mitt andranamn.

I know this season makes her bitter

Jag måste tala om för er att jag haft bättre upplevelser när det kommer till julklappsletande än vad jag haft det här året. Det är civiliserat på gatorna (nåja, ni har väl alla läst nyheterna) men långsamt går det. Alldeles fruktansvärt. Nästan sådär långsamt så att jag skulle vilja ha muskler som Hulken och lyfta människor ur vägen. Det funderas och tittas på avstånd och stås ivägen. Det är gulligt en stund. Den där stunden när man inte suttit i skolan i fem timmar och sedan lånat två böcker som är tyngre än vad de borde vara. Den där stunden när man inte vill åka hem riktigt ännu, för att klockan inte har hunnit bli 17:30.



Det värsta av allt, det chockade mig ordentligt. Det finns någonting som är fulare än väskor. Någonting så fruktansvärt trodde jag att jag skulle slippa. Ni undrar, förstås. Tofflor. De är något så gräsligt oattraktiva, allihop. Någonting som inte gör dem mer tilltalande är det faktum att de antingen är lika gräsligt dyra som de är fula, eller så är de egentligen dunsockor som kallas för tofflor.



Ni ska inte tro att jag är färdig än. Nej nej, långt ifrån. Listan är inte speciellt lång i år, åtminstone inte om vi ska jämföra den med förra årets, då jag slog på stort. Det tar sin tid ändå, när jag också förvandlas till en sådan där som funderar, tittar på avstånd, står ivägen.



Jag tog en promenad ända till utkanten av Jordbro igår kväll. Det var kallt, uppfriskande och alldeles utomordentligt för min kamera. Därifrån kommer bilderna. Jag tänker att jag borde komplettera med några bilder emellanåt, det kanske blir långtråkigt med den här ständigt återkommande texten som har en tendens att växa sig längre än vad jag tänkt. Det kanske kommer fler.

Sträck på ryggen, spänn fingrarna

Jag tror aldrig jag gjort det här förut så det blir något nytt. Spännande. Nej, kanske inte. Jag gillar det egentligen inte så det blir nog inte många fler gånger, men jag hoppas ändå att det ska falla er i smaken.

Titta gärna. Den kanske inte finns kvar så länge, skriver skaparna. Inspirationen flödar, jag känner det i hela kroppen. Hur ett anteckningsblock, eller ett tomt word-dokument, skriker gällt och länge efter mig. Lyssna på orden, hur han använder sina stämband. Det gör mig varm i kroppen.

Rör mina händer, du måste förstå

Jag har hunnit flytta sedan vi sågs sist. Det har också hunnit vara vår och sommar. Hösten har börjat och snart kanske vintern är här. I mitt norrbottniska hjärta snöar det redan. Snöblandat regn. Den rena, fina pudersnön kommer nog inom kort. Då blir det lättare och ljusare.

Jag skulle inte vilja säga att jag längtar tillbaka. Mest för att det vore att ljuga och jag har inget till övers för sådant. Jag känner en slags distans till min hemstad som jag inte kände sist jag var borta. Den är påhittad, levde jag där en gång? Dragningen dit har jag lagt locket på, omedvetet. Samtidigt vill jag ofta lägga mig ovanpå mitt överkast och känna hur de röd/gröna väggarna omsluter mig, eller hur det låga taket verkar komma närmre. Jag tror det gav någon slags trygghet, att bo på samma ställe och veta vad som väntade.

Jag känner mig inte otrygg, inte malplacerad. Jag känner mig lite som vintern, trots att snön inte hittat sin rätta form inombords. Vintern fungerar för mig som en symbol för väntan. Väntan på att få veta vad som ska hända härnäst. Som snö som smälter och växterna får visa upp sig igen, nya och fräscha.

Jag kan sakna slentrianen ibland. Den är lätt att förstå och lätt att finna sig i. Det är nytt nu, hela tiden. Aldrig behöver jag gå längs innerstadens gator och träffa på någon jag känner. De är så få.

Jag anser mig inte ha tid att sakna. Jag gör sådant som jag velat göra för längesedan, som jag nog längtat lite efter. Det kanske kommer som ett slag i magen när jag lägger mig ovanpå överkastet i det röd/gröna rummet på fredag. När jag får träffa de där som jag alltid träffade förut. Jag tvivlar inte på att det kommer att kännas, om det blir skönt att återvända hit efteråt.

You don't wanna know me when I'm lonely

Nu är det tätt mellan inläggen.

Jag tänkte bara berätta att jag har jobbat på det här den senaste tiden och nu har jag släppt ifrån mig mina texter. På samma hemsida kommer det en liten fundering, hopknåpad av mig, natten till lördag. Annars finns jag här.

Det händer mycket och väldigt lite på samma gång. Jag planerar flytt med vänner. Håller tummarna. Väntar och längtar.