So the story goes. I told you to be patient

Jag hatar den här staden.
Den är ful och stor och bullrig och snabb och egennyttig.

Sen är den plötsligt vacker och innehållsrik och lätt att vara anonym i.
Jag hatar den ännu mer.

Det är allting i den som inte är hemma. Det är egentligen allt. De femtio skälen som hänger på min kylskåpsdörr kommer aldrig att mäta sig med det enda, lilla och så otroligt stora skälet.

Det är luften och stressen och människorna. Det är att aldrig vara ensam men alltid, konstant, vara mer ensam än någonsin tidigare. Det är sättet de tittar när försiktigheten och viljan att släppa fram andra först tar över. Som att beteendet kommer från ursprunget.

Det är allting jag hatar med den som liksom sprider sig. Som ett virus, som en elak cancer. Rakt in i min kropp, i mitt sinne. Att jag blir som dem. Det har gått för långt. Det finns ingen bromsmedicin, inget botemedel. Inte här.
I skogarna, i mörkret, i norrskenet.

Därför att en i mängden är allt jag vill och allt jag är så rädd för. Det skulle vara så lätt att försvinna och ingen skulle märka. Trots att fyrtio personer står alldeles bredvid. Precis där.

Jag hatar den för att jag vet att jag inte kommer bli lycklig här. För att jag inte kommer bli lycklig någon annanstans heller. För att varenda sekund jag spenderar här försvinner hemma längre och längre bort. För varje minut blir hemma mer som en dröm och mindre som en verklighet. Svårare att nå.

Jag hatar den här staden för att den blir svårare och svårare att lämna.