No place for hidin' baby

Att se ett av världens största band i hyfsad närbild gav inte den kick som konserter brukar ge mig. Inga värkande fötter efter oavbrutet hoppande och inga trasiga stämband efter oavbrutet skrikande. Det är enbart för att Kiss inte är ett sådant band för mig.

Jag älskar att Gene Simmons har polaroidbilder av sina uppemot 4 800 ligg och det är alldeles underbart att få höra Paul Stanley säga "Jag gillar din rumpa" på knagglig svenska.

Recensenter verkar ha svårt att sluta jämföra 80-talets Kiss med dagens Kiss. Nej, ingen ny skiva har kommit ut, nej de har inte tänkt släppa någon ny skiva (i alla fall inte så länge fansen inte tänker betala för sig) och ja de vill tjäna pengar. Jag bryr mig inte så mycket om de vill tjäna pengar eller inte. Det var en bra show och jag tror det var det enda som var meningen.

32 500 fans tyckte det var värt 550 kronor att se snart 60-åriga gubbar klä ut sig och spela musik. Jag skulle tro att 32 500 fans kommer tycka samma sak om Kiss kommer tillbaka nästa år som Paul Stanley så fint sa att de skulle försöka göra.

Kort sagt struntar jag fullständigt i recensenter och säger att det är det coolaste jag sett i konsertväg. Inte det mest hjärtevärmande, men det coolaste.