I'm alive, and I don't need a witness to know that I survived

Jag tror att jag idag har sett en pingvin trilla. Men det är svårt att vara säker, sådana djur verkar tycka om att lägga sig på mage lite när de vill.

Det känns lite som om någon pressat min gaspedal till botten och bundit fast den med ett litet men förskräckligt starkt rep. Jag försöker faktiskt hålla mig till den höga farten, de snabba besluten och inte sakta ner så mycket. Jag tänker ändå efter däremellan, tro ingenting annat. Jag är helt säker på att allting kommer att lugna ned sig ganska snart, och jag både hoppas och tror att jag kommer att vara lika tillfreds med det mesta som jag är just nu.

Jag har bestämt mig för att börja sammanfatta min bild av år 2008, trots att det redan gått elva dagar av det nya året. Förhoppningsvis hittar jag mycket inspiration och kan komma fram till en slutprodukt innan halva den här månaden har gått. Det är kanske ingenting som behöver skrivas ner samma stund som året tar slut, men det brukar oftast gå till på det viset.

This is a warning, when you start the day just to close the curtains

Det är nästan så att jag hunnit glömma bort vilket teckensnitt jag brukar använda. Det är oftast lite mer inspirerat på somrarna, sådant här. Skrivande.

Jag har den senaste tiden njutit av att vakna på morgnarna. Det är relativt ljust när man är ledig och kan sova lite längre. Det verkar ha hänt lagom mycket här på fyra månader. Jag känner på något vis att det är lite lättare att vakna upp nu än det var i augusti. Så långt som till ordet lycklig tänker jag inte sträcka mig, men tillfreds tycker jag beskriver min tillvaro och det känns som ett ord jag kan ta i min mun. Jag är tillfreds med mitt liv och jag undrar hur pass länge det kommer att hålla. Det känns som att problemen glömt min adress.

Det diskuterades spalter över en fika idag. Huruvida man skulle kunna tänka sig att skriva en med jämna mellanrum och få en slant i fickan, och var man bör bo för att allt ska bli läsbart. Hur lite människor bryr sig om okända människors förhållanden, och därmed också hur pass aktiv man behöver vara för att hålla sig intressant och fortsätta få en slant i fickan. Den här staden ansågs till sist för liten, dels med tanke på antalet nya människor man kan träffa.

Tisdag är nästa hållplats för min buss till nöjen, och jag hoppas att imorgon susar förbi som vinden brukar göra i den här staden.

I'm sorry, but I'm just thinking of the right words to say. I know they don't sound the way I planned them to be

Jag har liksom lagt den här sidan av mig lite på hyllan de senaste två månaderna eller så. Tiden räcker inte till allt och det är lättare att offra något som inte är så publikt.

Jag har även offrat min berättar-sida, den som började knappra in en historia i ett word-dokument, en väldigt tidig morgon i augusti, efter en lång promenad och en natt utan sömn. En berättelse jag hoppas kan förvandlas till någonting läsbart. När jag har tid.

En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in.
>>Det är en bra plats vi kommit till.<<
Bara en sak fattades. En historia.

Det är nog lite så. Jag tänkte inte på det så mycket tidigare, men historia, familj och vänner har blivit viktigare den senaste tiden. Det är bra här, med snälla människor och en inte alltför förvirrande miljö. Det kanske skapas en historia här till slut, ju längre tiden går.

En annan sak jag har filosoferat lite över är att det är väldigt svårt att veta när man verkligen lever (som en viss svenskalärare sa en gång; man bör byta ut alla man mot jag). Det är inget jag tänker på under tiden jag gör någonting, det är mest efteråt jag känner att jag verkligen var vid liv vid specifika tillfällen. Det är när jag tittar på bilder eller funderar över vad jag egentligen gjorde den kvällen eller den morgonen som jag inser det. Någonting som borde funderas på lite extra, att ta vara på tillfällena.

Tjoflöjt.

Nobody plans to be half a world away at times like these

Jag är långt borta, det är relativt varmt, människor är sociala och jag mår ganska gott. Jag är dessutom kär, vilket höjer livsglädjen ett par snäpp. Det enda som är dåligt med det där sista är just att jag är så långt borta.

263 dagar, wednesday 9/17, står det i min almanacka.

Det blir rubbade sömnvanor, många mail och en meddelandehistorik som växer sig större och större. Det verkar som att vi båda tycker det är värt det.

Det blir också både drömmar och dagdrömmar, och jag ser fram emot juni. Du gör mig glad, helt enkelt.

I'm leaving this behind

Det är inte riktigt lika underligt nu. Saknaden. Nu, när jag faktiskt har klarat av en av tre flygresor.

Två flygresor till imorgon och sen ska jag träffa nya människor och sluta prata det här språket. Ni kommer få en fin liten länk till alla bilder jag tar, och där blir det nog ett par skrivna rader också. De kanske är lite mer inriktade på mina aktiviteter, och mindre inriktade på annat.

Jag saknar som sagt alla redan, jag har dålig timing och jag fattar inte vad jag ska göra i tio månader med okända människor. Ändå ser jag fram emot det.