I'm sorry, but I'm just thinking of the right words to say. I know they don't sound the way I planned them to be

Jag har liksom lagt den här sidan av mig lite på hyllan de senaste två månaderna eller så. Tiden räcker inte till allt och det är lättare att offra något som inte är så publikt.

Jag har även offrat min berättar-sida, den som började knappra in en historia i ett word-dokument, en väldigt tidig morgon i augusti, efter en lång promenad och en natt utan sömn. En berättelse jag hoppas kan förvandlas till någonting läsbart. När jag har tid.

En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in.
>>Det är en bra plats vi kommit till.<<
Bara en sak fattades. En historia.

Det är nog lite så. Jag tänkte inte på det så mycket tidigare, men historia, familj och vänner har blivit viktigare den senaste tiden. Det är bra här, med snälla människor och en inte alltför förvirrande miljö. Det kanske skapas en historia här till slut, ju längre tiden går.

En annan sak jag har filosoferat lite över är att det är väldigt svårt att veta när man verkligen lever (som en viss svenskalärare sa en gång; man bör byta ut alla man mot jag). Det är inget jag tänker på under tiden jag gör någonting, det är mest efteråt jag känner att jag verkligen var vid liv vid specifika tillfällen. Det är när jag tittar på bilder eller funderar över vad jag egentligen gjorde den kvällen eller den morgonen som jag inser det. Någonting som borde funderas på lite extra, att ta vara på tillfällena.

Tjoflöjt.

Nobody plans to be half a world away at times like these

Jag är långt borta, det är relativt varmt, människor är sociala och jag mår ganska gott. Jag är dessutom kär, vilket höjer livsglädjen ett par snäpp. Det enda som är dåligt med det där sista är just att jag är så långt borta.

263 dagar, wednesday 9/17, står det i min almanacka.

Det blir rubbade sömnvanor, många mail och en meddelandehistorik som växer sig större och större. Det verkar som att vi båda tycker det är värt det.

Det blir också både drömmar och dagdrömmar, och jag ser fram emot juni. Du gör mig glad, helt enkelt.

I'm leaving this behind

Det är inte riktigt lika underligt nu. Saknaden. Nu, när jag faktiskt har klarat av en av tre flygresor.

Två flygresor till imorgon och sen ska jag träffa nya människor och sluta prata det här språket. Ni kommer få en fin liten länk till alla bilder jag tar, och där blir det nog ett par skrivna rader också. De kanske är lite mer inriktade på mina aktiviteter, och mindre inriktade på annat.

Jag saknar som sagt alla redan, jag har dålig timing och jag fattar inte vad jag ska göra i tio månader med okända människor. Ändå ser jag fram emot det.

Take me away

Jag har gått runt och funderat hela veckan över hur oerhört underligt det är att man kan sakna människor redan innan de försvinner.

Jag har ju vetat i snart två år att jag kommer behöva sakna alla de som jag ska lämna om bara ett par dagar. Det sjönk in i måndags för första gången. Det sjönk in att livet liksom fortsätter här, på samma sätt, och att det inte förändras särskilt mycket förutom det förväntade (vilket innebär studenten, 18-årsdagar och dylikt).

Det sjönk in ännu mer idag. Ikväll, för att vara mer exakt. När jag faktiskt fick en värdfamilj. En plats att bo på. Det var mest glädje som spred sig i början, lättnad över att äntligen veta någonting. Saknaden dök upp senare igen, när det diskuterades packning och mobiltelefon. Det blir förmodligen ett tårfyllt möte här hemma på lördag, och en liknande familjemiddag på söndag. Det känns så.

Glädjen dök dock upp igen, alldeles oväntad. Man skulle behövt en kopp Gevalia. "När du får oväntat besök", om ni minns. Glädjen dök upp därför att jag faktiskt fick ett litet mail av min värdfamilj för en liten stund sen. Den som skrev var inte överdrivet bra på att stava, men vem funderar över sådant? Känns fantastiskt skönt att få lite kontakt med de jag ska spendera så lång tid i samma hus som.

Det är underligt att sakna människor innan de försvunnit, och lika underligt känns det att vara exalterad över en liten familj som man aldrig sett.

Det är en omtumlad varelse som nu ska kravla sig i säng.

I tear my heart open, I sew myself shut

Efter en promenad på en timme och 45 minuter och någon timmes funderande efteråt vill man skriva. Lite osammanhängande, kanske inte så snyggt som en svenskalärare skulle vilja. När klockan är 03.33 bryr man sig å andra sidan inte värst mycket om sådana saker.

Jag sitter och skriver lite smått igen. På en sådan här... berättelse? En sådan som bara dyker upp och sedan vet man inte hur man ska fortsätta. Jag fick tillbaka lite inspiration ikväll i alla fall. Det är som att den ibland återföds ur sin egen aska som en fågel fenix och plötsligt har den egna ben och kan vandra sin lilla stig tillbaka till mig. Till mina fingrar och de där skrivartankarna.

Den ligger där i min mapp med skrivna dokument. Den ligger oftast och vilar och jag kan titta in i mappen och tänka att jag ändå är lite kreativ. För att jag har börjat skriva på någonting eget. Hoppet finns där att den någon gång blir färdig.

Det närmaste jag kommit att bada det här året, den här sommaren, var ikväll. En liten strand (om man nu verkligen kan kalla det för en strand) med en bänk i närheten. En sådan där bänk som är med sådana där typiskt svenska och somriga ungdomsfilmer. En sådan sliten bänk, som man gärna klottrar på.

Hursomhelst. Det var ju det där om badet. Jag, med mina tygskor, vågade mig ut på den blöta sanden och stack ner handen i vattnet. Det var förvånande varmt, även om jag då, lika mycket som nu, kände hur fruktansvärt det skulle varit med badkläder och en handduk. Och kanske ett par badtofflor.

Sist jag var där i närheten var för tre år sedan, sommaren 2005, om jag minns någorlunda rätt. Jag fick ett plötsligt infall, ställde klockan på åtta och drog på mig träningskläder. Jag sprang tills jag inte orkade springa mer. Gjorde små fys-övningar tills jag ville gå hem. Det är trevligt att komma ihåg sina små spontaniteter och det är trevligt att de inträffar ibland.

Det är augusti och inte slut på sommarlovet. Ändå tycker jag det är höst. Det är kallt. Mörkt. Mysiga gatlampor och man vill sitta inne med ett tänt ljus och en film. Gärna drama. Jag har redan höst-mentaliteten i mig och det är mitten på augusti. Den kom lite tidigare i år, och den är här för att stanna.

Det som saknas för att det ska vara riktig höst är skoluppgifter. Måsten och borden. Jag kan inte säga att jag saknar det alltför mycket. Det skulle inte hjälpa det här humöret. Hösten har kommit åt mig. Jag vill ha halsduk och tjocka tröjor, för jag fryser ofta. Och jag vill sova. I alla fall när det är människor här. Det är väldigt... fridfullt att sova, inte särskilt ansträngande och det är inte på något sätt krävande. Jag behöver inte vara speciellt social, undantaget för mina drömmar, och jag behöver inte skratta om jag inte vill.

Det är alla måsten och borden som tar fram höst-mentaliteten. Jag testar mig själv och det känns som att allt annat kan dra åt helvete just nu. Och jag som har tänkt använda språket så bra i den här bloggen. Det fungerar inte riktigt när det gäller sådant här.

Jag tänker fortsätta skylla på hösten.

Tjoflöjt.