The killing of pain has people talking

Jag överlevde för övrigt en hel del motion idag, och fick vara med om en picknick som lön för mödan. Sommardagar, utan att det riktigt är sommar, är de bästa dagarna. Det är då det är fint att leva. Man sitter på ett berg med underbar utsikt och de bästa vännerna man kan ha, och så undrar man stilla varför det inte skulle vara fint att leva.

Det är en bra dag.

The time we shared was precious to me, all the while I was dreaming of revelry

Låten får mig att tänka på frihet. Det är ett populärt ämne har jag märkt, både inom politiken och privatlivet. Jag försöker hänga med i svängarna. Måste ju förstå vad alla pratar om, sätta mig in i det. Det är uppenbarligen något som ska provas på i sommar. Att vara fri.

Du ljuger om du säger att du tvekade innan du slog

Med hjälp av min sudoku-kalender har jag utvecklat någon slags hatkärlek till att skriva vissa siffror. Siffran sju är mest älskad, tätt följd av fyra och två. Åtta och framförallt nio ligger i botten av listan, och jag måste vara på ett alldeles speciellt humör för att vilja skriva dem. Sju och fyra är raka, enkla, och de blir oftast snygga efter ett enkelt drag med pennan. Man behöver nog åtta och nio också har jag insett, för att få någon slags jobbig utmaning varje dag.

Du minns den du var med förakt, lite hat

Varför har jag inte alltid denna attityd till mitt liv? Kl. 01:49 natten till valborgsmässoafton kan jag nästan inte bry mig mindre.

Jag sitter rakt upp och ner och väntar på okända ting.
Jag studerar inte det jag borde till imorgon.
Jag skjuter upp resterande uppgifter till någon dag då jag kan inbilla mig att jag kommer att bry mig.
Jag ältar samma saker som jag gör varje gång min hjärna får en ledig stund.
Jag har spelat det Windows kallar Kungen i nästan två timmar.
Jag vill aldrig röra på mig igen.

Jag vet att jag imorgon kommer att slå mig själv mentalt för att jag inte läst på inför provet.
Jag vet att jag kommer att ogilla mina handlingar när jag ligger efter i ämnen jag borde ligga först i.
Jag vet att jag kommer få onda ord om det upptäcks att jag sitter kvar här under den tidiga morgonen.
Jag vet att spelet jag spelar snarare sakta gnager sönder mina hjärnceller hellre än att göra dem vältränade.
Jag vet att jag kommer ångra mig när jag har tynat bort och fastnat i stolen.
Jag vet, vet, vet att jag till slut kommer att hata mig själv för allt det jag ältar. Ändå gör jag det till oändlighet och det finns ingen hejd.

Lika mycket som de där söndergnagda hjärncellerna vet allt detta, lika mycket vet de också att det faktiskt kommer en ny dag. Därför sitter jag kvar och tar in det jag inbillar mig måste vara min verklighet inatt.

Time won't let me go

Mina hjärnceller är inte vad de var förr. Jag börjar misstänka att de tynar bort och det är inte den bästa upptäckten jag haft på senaste tid. Tynar bort vet jag förresten inte - de gömmer sig förmodligen där inne någonstans - men de gör sig definitivt inte lättillgängliga. Jag behöver en sådan där "må bra-tidning", fast utan intelligenta upplysningar om hur allt fett kan försvinna på tre timmar. Istället vill jag ha några enkla tips på hur man når ut till de delar av den underbara degklumpen innanför skallbenet som borde användas lite oftare. Kanske en bra affärsidé?

En av de bättre upptäckterna just den här månaden är hur okända människor kan vara utomordentliga inspirationskällor till en påtvingad krönika. Särskilt om man applicerar deras beteende på sig själv emellanåt.

Det är vår och jag känner på mig att cykeln otåligt snurrar på sina hjul för att få komma ut och motionera. Kanske en motivationskälla för mig att göra detsamma.