Du minns den du var med förakt, lite hat

Varför har jag inte alltid denna attityd till mitt liv? Kl. 01:49 natten till valborgsmässoafton kan jag nästan inte bry mig mindre.

Jag sitter rakt upp och ner och väntar på okända ting.
Jag studerar inte det jag borde till imorgon.
Jag skjuter upp resterande uppgifter till någon dag då jag kan inbilla mig att jag kommer att bry mig.
Jag ältar samma saker som jag gör varje gång min hjärna får en ledig stund.
Jag har spelat det Windows kallar Kungen i nästan två timmar.
Jag vill aldrig röra på mig igen.

Jag vet att jag imorgon kommer att slå mig själv mentalt för att jag inte läst på inför provet.
Jag vet att jag kommer att ogilla mina handlingar när jag ligger efter i ämnen jag borde ligga först i.
Jag vet att jag kommer få onda ord om det upptäcks att jag sitter kvar här under den tidiga morgonen.
Jag vet att spelet jag spelar snarare sakta gnager sönder mina hjärnceller hellre än att göra dem vältränade.
Jag vet att jag kommer ångra mig när jag har tynat bort och fastnat i stolen.
Jag vet, vet, vet att jag till slut kommer att hata mig själv för allt det jag ältar. Ändå gör jag det till oändlighet och det finns ingen hejd.

Lika mycket som de där söndergnagda hjärncellerna vet allt detta, lika mycket vet de också att det faktiskt kommer en ny dag. Därför sitter jag kvar och tar in det jag inbillar mig måste vara min verklighet inatt.