Är det kanske så att när man blir mer bekväm i en viss persons sällskap så kan man bara... vara. Utan att säga någonting på flera minuter, och det behöver inte kännas som en jobbig tystnad.
Eller borde man kanske bli orolig, överanalysera och fundera på om man tappat kontakten. Och varför.
Jag vill inte se mig själv som särskilt materialistisk (å andra sidan, vem vill det?). Men jag tycker om att ha en eller flera saker från någon jag tycker om. Bara något litet, som får mig att minnas honom eller henne. Jag har fått saker från några jag älskar, saker som känns väldigt bra att bära runt på.
Självklart tycker jag även om elektroniska prylar och andra, lite mer "onödiga" saker. Det är därför jag väntar på film- och cd-rean. Eller blir oerhört glad över att få apparaten som jag just nu skriver på.
Jag vet egentligen inte var jag ville komma med här. Det började med att jag funderade och nu är det svårt att knyta ihop tankesäcken igen.
Som avslutning kan jag säga att jag nog borde prata mer och tänka lite mindre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar