Jag passar på att blogga ikväll. Sitter i ett till synes insomnande Stockholm. I alla fall om man tittar på himlen och mörkret som sprider sig över staden. Oj vad poetiskt det blev. Jag antar att det bara blir så ibland.
Som sagt, ett insomnande Stockholm. Även fast jag skulle tro att halva staden är ute och festar. Dansar och hoppas att kvällen ska ge dem något nytt. En upplevelse? Ett förhållande? En ny vän? Förhoppningsvis händer det något intressant. Annars har man ju ingen historia att berätta under hela nästa vecka.
Jag älskar att ha sådana historier. Som man kan ha roligt åt i en vecka. Två. En månad? Sen får den ligga och vila i skafferiet och när den är mogen tar man ut den och upplever den på nytt. Inuti sitt huvud förstås. Kanske verbalt med en vän som också tyckte att det var dags att öppna skåpdörren.
Jag raderade just ett helt stycke. Nu blev ni allt nyfikna.
Det är ännu mörkare nu. Jag tror jag skulle kunna sitta här och fundera på nästa rad, nästa ord, tills det blir ljust igen. Och skriva, men om jag skrev så länge skulle det se ut som att jag har tappat mitt sinne. Lost my mind. Det skulle omöjligt hänga ihop och jag hade definitivt blivit förvirrad av det sen. Om inte imorgon så om en månad eller två. Som den där bekanta jag skrev att jag pratat med för en tid sen. Det irriterar mig fortfarande att jag inte vet vem det är. Det irriterar mig också att jag irriterar mig på en sådan liten sak.
'Cause I'm alive
Den till synes dramatiska lilla meningen får avsluta för idag. Det är inte så dramatiskt som det ser ut. Ha det bra tills nästa inlägg och även efter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, nu blev jag nyfiken. Du lever (alltså ett livstecken på internet för jag är för snål för att sms:a och fråga)
Jag har förövrigt slagit ditt rekord i Bejeweled =>
Det är inte meningen du ska veta vem du är förrän du är 45 och ditt liv är över.
Så det så.
Och det blev fel så den anonyma personen är då jag :O
Skicka en kommentar