Det känns som att det varit mycket död på schemat ett tag nu. Ett nytt liv är i alla fall på väg, en liten bror. Inte till mig, som tur är. Jag nöjer mig med min enda.
Det är konstigt. Efter två begravningar på två dagar känner jag mig ändå lite mer levande än jag gjorde i förrgår. Det är självklart tomt och kommer förmodligen göra ont ett tag framöver, men när någon annan dör inser jag vad jag har. Det känns lite tragiskt att säga. Det är som att jag först då inser att saker och ting förändras, att de måste göra det.
Och självklart kommer man alltid i efterhand på att man borde uppskattat det man hade lite mer. Även om jag inte ångrar det jag har haft med de som gått bort. Ingenting jag kan komma på. Nu är det mest skönt att de fått sina platser att vila på.
Efter att ha funderat på hur jag ska avsluta det här ett bra tag så kom jag att tänka på en dikt av Mary E. Frye. En förkortad version lästes upp i Desperate Housewives, och jag blev kär direkt. Den förkortade versionen får avsluta inlägget.
Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am the diamond glints of snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn's rain
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, den där dikten är så fin.
Jag beklagar sorgen.
Ja, visst är den? Vill gärna ha den läst på min begravning, och får jag tillfälle ska jag läsa den på någon annans också.
Tackar.
Skicka en kommentar