I'm pushing on for that horizon

Det är ju egentligen inte på det här viset det brukar gå till, därför att det nu gått drygt en halv månad sedan vi bytte siffra i slutet av 200. Ändå tycker jag att året med en åtta i slutet bör få en stunds uppmärksamhet, inte bara av mig. Utöver det är en blogg det perfekta stället att gå tillbaka och leta om något år när man har glömt det som var roligt med just det här året.

Året började som alla andra men ändå på ett någorlunda nytt sätt. På mitt golv hade fem personer sovit över efter det lilla partyt kvällen innan som innehöll två misslyckade efterrätter, fyrverkerier och lite smått och gott. Det får gärna inträffa igen, med en aning mer lyckade efterrätter den gången.

Det började även med sådana saker som kanske lättast och bäst kan sammanfattas med ett citat från Grey's Anatomy som jag faktiskt skrev ner, någon gång i februari:
It hurts to grow. Anybody who tells you it doesn't is lying.

I februari deltog jag också i tillverkandet av ett spel vid namn el-jakten, som aldrig blev färdigt. Aldrig ska man inte säga förresten, projektet kan återupptas en regnig dag då det inte finns mycket att göra. Den månaden filosoferade jag även över vad all tid i världen egentligen är, och jag höll i tre orange biljetter till mitt livs största konsert. En fest med rosa tema anordnades av en 16 år och en månad gammal vän, och alla fick gräva lite extra i garderoberna för att hitta ett rosa plagg som skulle passa in.

Jag fortsatte året med att vara lite av en schlager-fantast och ordna två fester med det redan nämnda temat. Den ena festen gjorde att jag fick fira min 18-årsdag med goda vänner och skämma ut mig ytterst lite på stadens huvudgata strax innan. Familjen hann fira mig också, med lite champagne (som jag inte tyckte hemskt mycket om, men som jag i alla fall lärt mig att uppskatta) och god middag.

I mitten av mars klev några artister upp på olika scener i stadens kulturhus och gjorde inomhusfestivalen -30 grader till den tillställning det var. Jag och mitt sällskap tittade på en man utan kläder som ansåg att det var konst att smörja in kroppen med ett flertal paket smör för att sedan rulla sig i knäckebröd som han först krossat med sina fötter.

Under de kommande sex veckorna fyllde tre vänner 18 år och jag var därmed också på tre olika tillställningar som alla var trevliga på sitt vis. Användning av min legitimation fick jag inte trots att jag nu hade några att använda den med. Det har ännu inte inträffat, vilket jag inte sörjer alltför mycket över, men det är inte utan att man är lite intresserad.

Jag skadade mig onödigt mycket på en av alla träningar, något jag aldrig hade gjort tidigare. Efter ett antal dagars väntande körde min far mig till sjukhuset. Min högra handled gipsades och fick behålla samma ställning i tre veckor. Jag missade en basketcup i en storstad, men de andra i laget gjorde mig stolt genom att vinna en pokal åt oss att ta med tillbaka hem.

I maj månad dök en idé upp i en väns huvud om cigarettfimpar i blomlådorna utanför skolan. Det var dags att få andra att inse hur många som röker utanför entrén, och en lördagskväll samlades det material och pysslades med konstverket. Sent på söndagskvällen, så sent att det gjorde en viss mor väldigt frågvis, var vi ute och grävde ner konstverken vid skolan.

Jag började skriva lite för mig själv igen, en så kallad dagbok, men utan den klassiska början "Idag har jag...". Jag besökte Skansen för att titta på djur för första gången på flera år, men blev där skrämd av en påfågel som lurade bland träden och gav ifrån sig underliga ljud. Jag tittade på den största konserten i mitt liv och fick den med mig hem på en cd-skiva.

I början av juni var skolan slut och jag packade återigen en väska (ett ständigt återkommande tema år 2008) och besökte Paris med en vän. Vi klarade oss alldeles själva och såg en man på en tunnelbana som verkade nervös inför vad vi trodde var en dejt. Väl hemma igen ordnades den årliga grillfesten och en cirkel bildades på gräset, i vilken vi skulle härma olika djurs läten. Ytterligare en vän fyllde myndig, och den här gången fick vi klä ut oss till precis vad vi ville.

Juli blev en väldigt lugn månad, men där jag ändå hann med ytterligare ett huvudstadsbesök. Jag fick ett visum till det stora landet i väst och tog några fridfulla promenader med en vänlig släkting. Under en cykeltur i hemstaden lekte fem ungdomar att de var en bil.

Augusti kom och tog med sig lite kallare vindar. Det årliga kalaset från hamn till hamn gav oss många trevliga stunder och underbar musik som det dansades till. En vän ställde ut sina konstverk, en fick ett litet syskon i en annan stad och en annan flyttade till en egen bostad som erbjöd den tystnad man vill ha när man nästan är vuxen. Ett husdjur och en ingift släkting dog och det blev två begravningar på två dagar, vilket resulterade i en del tårar. Ett irländskt skägg kom till när vi ville utnyttja de sista sommarkvällarna fullt ut, och jag fick en andra familj i ett annat land. En liten fest hölls innan min flytt och jag packad återigen min väska.

I månadsskiftet var mitt huvud både förvirrat, överrumplat och ganska lyckligt. Jag korsade det stora havet med nya känslor och det kändes jättebra.

Det stora datumet dök inte upp förrän september hade öppnat sina dörrar, och jag upplevde en lång flygresa under vilken några filmer sågs och känslorna var blandade; skulle man vara nervös, exalterad eller rädd? Kanske allt på samma gång. Det blev definitivt lite av allt; Det var nervöst hela vägen men blev lite mindre exalterat på slutet. Jag bodde med en hund och det gick alldeles underbart, och jag bodde med människor som är väldigt olika de jag känner här.

En månad senare fick vi en ny liten hundvalp i värdfamiljen, och han var alldeles underbar de veckor han var i livet. Det firades halloween på amerikanskt vis och språket blev lättare och lättare att använda. Jag upplevde så kallade quarterly tests och åkte till en väldigt stor marknad där vi tittade på en man som sålde grytor man kan koka matvaror i utan att använda vatten.

Det närmade sig vinter och i november flydde jag därför fältet tillsammans med andra utbytesstudenter för att besöka varmare breddgrader och storstäder i Florida. Det firades thanksgiving och jag insåg att det är en relativt menlös högtid men att säga nej till lite extra ledighet vore ytterst tanklöst.

Den mysiga månaden december rörde sig ganska snabbt och jag har mest minnen av lite ångest som kröp fram när jag försökte diskutera ämnet åka hem med alla inblandade. När det väl var ur världen, och tyngden på mina axlar försvann lite grann, försökte jag njuta av den sista tiden. Det spelades bingo med kedjerökande pensionärer, jag besökte en kyrka för att gå på konsert och sist men inte minst spenderade jag 24 december åt att vandra runt i shoppingcentret.

Det tog mig två dagar, men till slut var jag hemma i mitt hus igen, som såg helt annorlunda ut än när jag lämnade det. Slutet av året spenderades med andra människor än de jag började det med, men det var ett lyckat slut.

2008 var ett nytt år på många sätt och vis, och jag hoppas att 2009 blir ungefär likadant. Kanske med lite mer fokus på de bra sakerna. Jag tycker verkligen att det har börjat på det viset, med lediga dagar, vänner och min "andra hälft". Det ljusnar på min himmel.