This is your life. Are you who you wanna be?

Jag passar på att blogga ikväll. Sitter i ett till synes insomnande Stockholm. I alla fall om man tittar på himlen och mörkret som sprider sig över staden. Oj vad poetiskt det blev. Jag antar att det bara blir så ibland.

Som sagt, ett insomnande Stockholm. Även fast jag skulle tro att halva staden är ute och festar. Dansar och hoppas att kvällen ska ge dem något nytt. En upplevelse? Ett förhållande? En ny vän? Förhoppningsvis händer det något intressant. Annars har man ju ingen historia att berätta under hela nästa vecka.

Jag älskar att ha sådana historier. Som man kan ha roligt åt i en vecka. Två. En månad? Sen får den ligga och vila i skafferiet och när den är mogen tar man ut den och upplever den på nytt. Inuti sitt huvud förstås. Kanske verbalt med en vän som också tyckte att det var dags att öppna skåpdörren.

Jag raderade just ett helt stycke. Nu blev ni allt nyfikna.

Det är ännu mörkare nu. Jag tror jag skulle kunna sitta här och fundera på nästa rad, nästa ord, tills det blir ljust igen. Och skriva, men om jag skrev så länge skulle det se ut som att jag har tappat mitt sinne. Lost my mind. Det skulle omöjligt hänga ihop och jag hade definitivt blivit förvirrad av det sen. Om inte imorgon så om en månad eller två. Som den där bekanta jag skrev att jag pratat med för en tid sen. Det irriterar mig fortfarande att jag inte vet vem det är. Det irriterar mig också att jag irriterar mig på en sådan liten sak.

'Cause I'm alive

Den till synes dramatiska lilla meningen får avsluta för idag. Det är inte så dramatiskt som det ser ut. Ha det bra tills nästa inlägg och även efter det.

Lock the doors, 'cause I'd like to capture this voice

Det blir en blogg med musik. Om musik. Textsnuttar. Ljudet får ni tänka er själva.

And I'll take the truth at any cost

Jag har ingen lust att ägna min tid åt annat än musik och Harry Potter. När man har sett de fem Potter-filmerna två gånger börjar man söka efter något annat att göra. Därav bloggen. Där finns också förklaringen till att jag idag liknar mig själv med en lugnande tablett.

Tell me why we live like this

Just nu älskar jag att nostalgilåten E20 Norr (innehållande "det lilla sticket") klassas som christian gangsta rap. Jag verkar även lyssna på gospel & religious i och med Anberlin.

This is how we'll dance when, when they try to take us down

Just nu snurrar Evighet runt i min stereo. Just det, Carolas schlagerdänga. Fast i en annan tappning. Det är kul hur en så kallad singer/songwriter kan förändra en schlagerlåt till något bra. Inget ont mot schlagern och dess fans. Jag tycker bara inte om det.

My mouth is dry with words I cannot verbalize

Ibland kan en text få en låt att verka som något helt annat. Jag låter er fundera på hur låten men den här textsnutten låter:

Där ovanför Tobak & Spel bodde Tommy och hans mamma
Hon var den vackraste mamma jag sett
Hon hade smink och inget hår under armarna

Min kära mor uttalade sig just om musikspelare. "De är helt värdelösa. Folk hör ju ingenting som händer utanför hörlurarna". Inget exakt citat, men jag fick med det hon framförde. "Hallå, kom in i verkligheten" följde sedan. För tillfället ligger min verklighet i min musikspelare, min stereo, mitt musikbibliotek på datorn.

Samma ljud när tunnelbanan stannar
Samma människa ändå en helt annan

Snart ska verkligheten dyka upp i teveapparaten i och med en musikdvd, och på onsdag tar jag med mig hela min verklighet till hufvudstaden. Väl där ska jag se till att jag får ta med mig min verklighet ännu längre bort.

Up on this hill, in this uncanny house

Två inlägg på en dag, inte dåligt. Tänkte bara göra lite reklam. Mest för att få poäng för att jag supportar det här. Kolla in om ni vill, jag tycker sådant här är ganska roligt.






Ajöss och på återseende.

A lack of color

Jag vill starta ett band som blir världskänt, jättestort och älskat av många. Spela in många skivor, turnera, träffa människor.

När vi har släppt ett par skivor och ska gå in i studion för att göra ännu en, vill jag göra den bästa skivan dittills gjord i världen. Den får högsta betyg av alla recensenter och fans. So far so good, och inte särskilt annorlunda.

Grejen är att jag vill göra den här otroligt coola skivan rosa. Vi lär inte på långa vägar spela tuggummi pop, och just därför bör skivan vara rosa. Tänk er Kents Du & Jag Döden fast rosa. En helrosa booklet, med lite annan färg på texten självklart. Själva skivan är rosa med något grymt coolt motiv och som grädden på moset eller pricken över i:et, ett rosa jewel case.

Jag behöver släppa en rosa skiva. En bra, rosa skiva.

Jag kanske rent av behöver dig

Det är en ganska bra dag för det mesta. Förutom regn, depressioner och andra sådana tråkigheter. Jag äter en italiensk skorpa och en glass och det är varmt. Halva hushållet är i en stuga ett antal mil nedåt i landet och vi två som är kvar jobbar och ser på solen under tiden. Kanske njuter av att vara ensamma en kväll.

Jag har säkert tagit upp det här förut, men jag antar att det passar bra nu också. Jag har börjat uppskatta ensamheten mer under året som gått. Jag sitter gärna ensam på lektioner, gör gärna ärenden eller går på stan ensam. Att jag helst gör mina ärenden för mig själv tror jag mestadels beror på att jag inte vill att någon ska släpa sina fötter efter sig och undra när vi är färdiga.

Annars vet jag inte riktigt. Varför jag uppskattar ensamhet alltså. Jag antar att man skulle kunna säga att jag vet att jag aldrig är ensam på riktigt. Det är en ganska fin beskrivning och det stämmer nog nio gånger av tio.

Det är helt enkelt väldigt skönt när det är tyst. Tystnaden i ett stort hem kan fyllas med musik. Det gör den just nu.