Real age: -1 years old.
Jag är fortfarande knappt påtänkt. Sådant är ju kul. Det kombinerat med:
You will get married in 6 years!
gör mitt liv till någonting ganska konstigt. Jag kommer vara fem/24 när jag gifter mig, vilket är alldeles för tidigt för mig vilket som.
Jag är dessutom uppe för tidigt för mitt eget bästa. När klockan ringer 06.03 vill man nästan falla i koma för att slippa röra på sig. Kombinerat med att jag ska göra något vettigt tidigast fem i tolv blev det större koma-varning imorse.
Try not to talk when there's nothing to say.
onsdag 14 maj 2008
söndag 11 maj 2008
You bleed just to know you're alive
Kineser vaknar alldeles för tidigt. De får gärna sova ett par timmar till, om jag fick bestämma. Och de skulle säkert också bli glada om de fick sova mer. It's a win-win situation.
Den lilla markören står och blinkar i väntan på att jag ska skriva någonting. Den bryr sig inte så mycket om vad, skulle jag gissa. Ofta när jag klickar på nytt inlägg-länken vet jag inte vad jag ska fylla rutan med. Den lilla markören kan stå och blinka i en halvtimme. 45 minuter. En timme. Jag undrar om den någonsin blir less på mig, och jag hoppas att den inte blir det. Tråkigt att göra den besviken.
Inatt blev det mycket nostalgi i form av gamla tidningar och en digital konversation med en bekant som hade gått två kilometer i skogen och under den tiden hittat en träpinne, en vägskylt och en sten. Pinnen fick inte följa med på nattbussen och stenen donerades till en stensamling, men vägskylten finns tydligen kvar. Jag vet inte var jag skulle komma med det, men det är kul med nostalgi. Tidningarna innehåll många one hit wonders som man säger, såna som man kanske hört en låt med någon gång i slutet av 90-talet. Det är lite intressant att se vilka man kommer ihåg och vilka som fortfarande finns kvar.
Kina har inte somnat igen sen jag började skriva. Det hade varit lite spännande på sitt sätt.
Den lilla markören står och blinkar i väntan på att jag ska skriva någonting. Den bryr sig inte så mycket om vad, skulle jag gissa. Ofta när jag klickar på nytt inlägg-länken vet jag inte vad jag ska fylla rutan med. Den lilla markören kan stå och blinka i en halvtimme. 45 minuter. En timme. Jag undrar om den någonsin blir less på mig, och jag hoppas att den inte blir det. Tråkigt att göra den besviken.
Inatt blev det mycket nostalgi i form av gamla tidningar och en digital konversation med en bekant som hade gått två kilometer i skogen och under den tiden hittat en träpinne, en vägskylt och en sten. Pinnen fick inte följa med på nattbussen och stenen donerades till en stensamling, men vägskylten finns tydligen kvar. Jag vet inte var jag skulle komma med det, men det är kul med nostalgi. Tidningarna innehåll många one hit wonders som man säger, såna som man kanske hört en låt med någon gång i slutet av 90-talet. Det är lite intressant att se vilka man kommer ihåg och vilka som fortfarande finns kvar.
Kina har inte somnat igen sen jag började skriva. Det hade varit lite spännande på sitt sätt.
måndag 28 april 2008
You know that it makes me feel so ridiculous
Jag låtsas att jag har någonting att fylla det här inlägget med. Egentligen tror jag inte att jag har det. Det behöver ju inte alls vara vettigt egentligen, och att skriva såhär bara för att göra det känns oftast ganska bra.
Jag kan inte riktigt relatera till bloggar som rakt upp och ner talar om vad personen gjort den och den dagen. Jag måste ha några krusiduller här och var, det känns på något sätt bättre. På andra sidor kan jag enkelt spalta upp vad jag gjort idag, men det här är min plats för krusiduller som kanske ingen mer än jag är så intresserad av. Det spelar ingen större roll om det är så eller inte, så länge jag har det här utrymmet.
Jag för en dialog med en vän som läser gamla dagböcker och jag blev lite inspirerad till att läsa mina egna, oerhört pinsamma små böcker med lås på. Jag har förmodligen tappat bort nycklarna men jag tror det räcker med en hårnål i storlek extra small för att ta sig in bland de linjerade bladen.
Det var mycket man låtsades när man var yngre. Jag tror att jag mycket väl hade kunnat fortsätta låtsas sådana saker om jag inte bytt umgänge. Jag passade aldrig riktigt i det umgänget, men jag lånade ett par platåskor, fick en orange slinga i håret och hade prassliga byxor under en tid. Just då var det en ganska bra sak och att passa in någonstans är tryggt.
Jag kom väl aldrig riktigt hela vägen fram och det har jag inte gjort nu heller. Inte överallt. Vissa stunder känns det ganska skönt och andra stunder önskar jag att jag varit på ett annat sätt. Det är skillnad att kunna vara trevlig med människor och att man känner och kan prata med varandra. Jag pratade med en bekant ikväll som jag "känt" länge men aldrig riktigt känt. Det kändes bra på insidan när jag fick henne att skratta och uppskatta mina skämt.
Jag låtsas att jag vill komma någon vart med det här. Jag finner det inte väldigt viktigt att passa in egentligen, jag tror jag skulle betett mig annorlunda då. Däremot är det som sagt trevligt när man kan vara lite mer än trevlig med människor man inte träffar på fritiden.
Jag älskar packlistor. På tal om att passa in... Hursomhelst är de en gåva till mänskligheten. Att fundera över vad jag ska ha med mig, skriva ner det och sen dessutom få pricka av sakerna på listan när de ligger fint packade i väskan är nog mitt enklaste nöje. Anlita mig som packlistedam om du tycker det är tråkigt. Jag är billig - en pratstund under tiden vi packar och kanske efteråt räcker fint.
Förutom att faktiskt vara borta är packlistan och packningen det bästa med resor. Jag älskar att förbereda, planera och fundera ut vad jag ska ha med mig. Jag lägger alltid upp mina resekläder snyggt och prydligt på stolen kvällen innan avresa. De placeras i den ordning jag kommer att ta på mig dem. Underkläder först och tjocktröja sist. Jag antar att jag är skadad på något vis. Det känns jättebra.
I ungefär fyrtio minuter har jag låtsats att jag har någonting att skriva i det här inlägget. Jag tror jag lyckats ganska bra och det har definitivt känts ganska bra. Imorgon får jag packa. Vi hurrar för det.
Jag kan inte riktigt relatera till bloggar som rakt upp och ner talar om vad personen gjort den och den dagen. Jag måste ha några krusiduller här och var, det känns på något sätt bättre. På andra sidor kan jag enkelt spalta upp vad jag gjort idag, men det här är min plats för krusiduller som kanske ingen mer än jag är så intresserad av. Det spelar ingen större roll om det är så eller inte, så länge jag har det här utrymmet.
Jag för en dialog med en vän som läser gamla dagböcker och jag blev lite inspirerad till att läsa mina egna, oerhört pinsamma små böcker med lås på. Jag har förmodligen tappat bort nycklarna men jag tror det räcker med en hårnål i storlek extra small för att ta sig in bland de linjerade bladen.
Det var mycket man låtsades när man var yngre. Jag tror att jag mycket väl hade kunnat fortsätta låtsas sådana saker om jag inte bytt umgänge. Jag passade aldrig riktigt i det umgänget, men jag lånade ett par platåskor, fick en orange slinga i håret och hade prassliga byxor under en tid. Just då var det en ganska bra sak och att passa in någonstans är tryggt.
Jag kom väl aldrig riktigt hela vägen fram och det har jag inte gjort nu heller. Inte överallt. Vissa stunder känns det ganska skönt och andra stunder önskar jag att jag varit på ett annat sätt. Det är skillnad att kunna vara trevlig med människor och att man känner och kan prata med varandra. Jag pratade med en bekant ikväll som jag "känt" länge men aldrig riktigt känt. Det kändes bra på insidan när jag fick henne att skratta och uppskatta mina skämt.
Jag låtsas att jag vill komma någon vart med det här. Jag finner det inte väldigt viktigt att passa in egentligen, jag tror jag skulle betett mig annorlunda då. Däremot är det som sagt trevligt när man kan vara lite mer än trevlig med människor man inte träffar på fritiden.
Jag älskar packlistor. På tal om att passa in... Hursomhelst är de en gåva till mänskligheten. Att fundera över vad jag ska ha med mig, skriva ner det och sen dessutom få pricka av sakerna på listan när de ligger fint packade i väskan är nog mitt enklaste nöje. Anlita mig som packlistedam om du tycker det är tråkigt. Jag är billig - en pratstund under tiden vi packar och kanske efteråt räcker fint.
Förutom att faktiskt vara borta är packlistan och packningen det bästa med resor. Jag älskar att förbereda, planera och fundera ut vad jag ska ha med mig. Jag lägger alltid upp mina resekläder snyggt och prydligt på stolen kvällen innan avresa. De placeras i den ordning jag kommer att ta på mig dem. Underkläder först och tjocktröja sist. Jag antar att jag är skadad på något vis. Det känns jättebra.
I ungefär fyrtio minuter har jag låtsats att jag har någonting att skriva i det här inlägget. Jag tror jag lyckats ganska bra och det har definitivt känts ganska bra. Imorgon får jag packa. Vi hurrar för det.
söndag 13 april 2008
Nattmat
Nattpromenader ger mig nästan alltid någonting. Sömnbrist, många skratt eller eftertänksamhet på olika sätt.
Man släpar med fötterna även om det är kallt. Är lite hög på socker, på värmen från insidan där man varit och kanske kylan från utsidan, där man är nu. Då. Lite hög för att det inte finns några måsten. Man borde sova, och det är det enda man borde göra, för det är natt. Sova är inget man måste lämna in, det är inget prov man måste plugga till och framförallt inget man måste vara duktig på. Man kan lätt ljuga om sömn, och det skadar inte att en natt prata om saker istället för att drömma en till dröm. Man kan drömma högt, bara man vågar.
Det som gör just nattpromenader till ettor på prispallen är samtalen man ofta har. Förmodligen på grund av att man är lite hög och kanske inte tänker på orden. Eller inte bryr sig om dem så mycket. Vågar jag säga det jag tänker på dyker känslan av att våga upp, och den brukar sitta kvar till den dag jag inte vågar.
Vissa saker ångrar man ändå. Vet inte om det är rätt eller fel, men jag tror på det som känns rätt för stunden. För det mesta. Impulsköp kan bli hur bra som helst.
Man släpar med fötterna även om det är kallt. Är lite hög på socker, på värmen från insidan där man varit och kanske kylan från utsidan, där man är nu. Då. Lite hög för att det inte finns några måsten. Man borde sova, och det är det enda man borde göra, för det är natt. Sova är inget man måste lämna in, det är inget prov man måste plugga till och framförallt inget man måste vara duktig på. Man kan lätt ljuga om sömn, och det skadar inte att en natt prata om saker istället för att drömma en till dröm. Man kan drömma högt, bara man vågar.
Det som gör just nattpromenader till ettor på prispallen är samtalen man ofta har. Förmodligen på grund av att man är lite hög och kanske inte tänker på orden. Eller inte bryr sig om dem så mycket. Vågar jag säga det jag tänker på dyker känslan av att våga upp, och den brukar sitta kvar till den dag jag inte vågar.
Vissa saker ångrar man ändå. Vet inte om det är rätt eller fel, men jag tror på det som känns rätt för stunden. För det mesta. Impulsköp kan bli hur bra som helst.
måndag 7 april 2008
Bergen lyfter av min skuld
...De säger: Sjung din sång igen så ska vi svara.
Det är intressant hur man påverkas så mycket av andra människors humör. Jag överanalyserar förmodligen det mesta, men när någon är lite frånvarande funderar jag alltid på varför. Det kanske inte ens finns någon anledning, men jag brukar lista upp alla möjliga anledningar i mitt huvud.
Är någon riktigt glad kan det pigga upp mig för en stund, oavsett mitt humör just då. Jag antar att det fungerar så för de flesta egentligen. Jag tror bara jag ville skriva någonting ikväll. Och det här har jag tänkt på idag.
Det har varit en ganska jämn dag humörsmässigt, på så sätt att det har pendlat lite fram och tillbaka och ändå väger båda skålarna ganska lika. Jag tror nästan att det är bäst så, jag brukar uppskatta de trevliga stunderna lite mer då.
Det är intressant hur man påverkas så mycket av andra människors humör. Jag överanalyserar förmodligen det mesta, men när någon är lite frånvarande funderar jag alltid på varför. Det kanske inte ens finns någon anledning, men jag brukar lista upp alla möjliga anledningar i mitt huvud.
Är någon riktigt glad kan det pigga upp mig för en stund, oavsett mitt humör just då. Jag antar att det fungerar så för de flesta egentligen. Jag tror bara jag ville skriva någonting ikväll. Och det här har jag tänkt på idag.
Det har varit en ganska jämn dag humörsmässigt, på så sätt att det har pendlat lite fram och tillbaka och ändå väger båda skålarna ganska lika. Jag tror nästan att det är bäst så, jag brukar uppskatta de trevliga stunderna lite mer då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
