Take me away

Jag har gått runt och funderat hela veckan över hur oerhört underligt det är att man kan sakna människor redan innan de försvinner.

Jag har ju vetat i snart två år att jag kommer behöva sakna alla de som jag ska lämna om bara ett par dagar. Det sjönk in i måndags för första gången. Det sjönk in att livet liksom fortsätter här, på samma sätt, och att det inte förändras särskilt mycket förutom det förväntade (vilket innebär studenten, 18-årsdagar och dylikt).

Det sjönk in ännu mer idag. Ikväll, för att vara mer exakt. När jag faktiskt fick en värdfamilj. En plats att bo på. Det var mest glädje som spred sig i början, lättnad över att äntligen veta någonting. Saknaden dök upp senare igen, när det diskuterades packning och mobiltelefon. Det blir förmodligen ett tårfyllt möte här hemma på lördag, och en liknande familjemiddag på söndag. Det känns så.

Glädjen dök dock upp igen, alldeles oväntad. Man skulle behövt en kopp Gevalia. "När du får oväntat besök", om ni minns. Glädjen dök upp därför att jag faktiskt fick ett litet mail av min värdfamilj för en liten stund sen. Den som skrev var inte överdrivet bra på att stava, men vem funderar över sådant? Känns fantastiskt skönt att få lite kontakt med de jag ska spendera så lång tid i samma hus som.

Det är underligt att sakna människor innan de försvunnit, och lika underligt känns det att vara exalterad över en liten familj som man aldrig sett.

Det är en omtumlad varelse som nu ska kravla sig i säng.

I tear my heart open, I sew myself shut

Efter en promenad på en timme och 45 minuter och någon timmes funderande efteråt vill man skriva. Lite osammanhängande, kanske inte så snyggt som en svenskalärare skulle vilja. När klockan är 03.33 bryr man sig å andra sidan inte värst mycket om sådana saker.

Jag sitter och skriver lite smått igen. På en sådan här... berättelse? En sådan som bara dyker upp och sedan vet man inte hur man ska fortsätta. Jag fick tillbaka lite inspiration ikväll i alla fall. Det är som att den ibland återföds ur sin egen aska som en fågel fenix och plötsligt har den egna ben och kan vandra sin lilla stig tillbaka till mig. Till mina fingrar och de där skrivartankarna.

Den ligger där i min mapp med skrivna dokument. Den ligger oftast och vilar och jag kan titta in i mappen och tänka att jag ändå är lite kreativ. För att jag har börjat skriva på någonting eget. Hoppet finns där att den någon gång blir färdig.

Det närmaste jag kommit att bada det här året, den här sommaren, var ikväll. En liten strand (om man nu verkligen kan kalla det för en strand) med en bänk i närheten. En sådan där bänk som är med sådana där typiskt svenska och somriga ungdomsfilmer. En sådan sliten bänk, som man gärna klottrar på.

Hursomhelst. Det var ju det där om badet. Jag, med mina tygskor, vågade mig ut på den blöta sanden och stack ner handen i vattnet. Det var förvånande varmt, även om jag då, lika mycket som nu, kände hur fruktansvärt det skulle varit med badkläder och en handduk. Och kanske ett par badtofflor.

Sist jag var där i närheten var för tre år sedan, sommaren 2005, om jag minns någorlunda rätt. Jag fick ett plötsligt infall, ställde klockan på åtta och drog på mig träningskläder. Jag sprang tills jag inte orkade springa mer. Gjorde små fys-övningar tills jag ville gå hem. Det är trevligt att komma ihåg sina små spontaniteter och det är trevligt att de inträffar ibland.

Det är augusti och inte slut på sommarlovet. Ändå tycker jag det är höst. Det är kallt. Mörkt. Mysiga gatlampor och man vill sitta inne med ett tänt ljus och en film. Gärna drama. Jag har redan höst-mentaliteten i mig och det är mitten på augusti. Den kom lite tidigare i år, och den är här för att stanna.

Det som saknas för att det ska vara riktig höst är skoluppgifter. Måsten och borden. Jag kan inte säga att jag saknar det alltför mycket. Det skulle inte hjälpa det här humöret. Hösten har kommit åt mig. Jag vill ha halsduk och tjocka tröjor, för jag fryser ofta. Och jag vill sova. I alla fall när det är människor här. Det är väldigt... fridfullt att sova, inte särskilt ansträngande och det är inte på något sätt krävande. Jag behöver inte vara speciellt social, undantaget för mina drömmar, och jag behöver inte skratta om jag inte vill.

Det är alla måsten och borden som tar fram höst-mentaliteten. Jag testar mig själv och det känns som att allt annat kan dra åt helvete just nu. Och jag som har tänkt använda språket så bra i den här bloggen. Det fungerar inte riktigt när det gäller sådant här.

Jag tänker fortsätta skylla på hösten.

Tjoflöjt.

There's nothing like a funeral to make you feel alive

Det känns som att det varit mycket död på schemat ett tag nu. Ett nytt liv är i alla fall på väg, en liten bror. Inte till mig, som tur är. Jag nöjer mig med min enda.

Det är konstigt. Efter två begravningar på två dagar känner jag mig ändå lite mer levande än jag gjorde i förrgår. Det är självklart tomt och kommer förmodligen göra ont ett tag framöver, men när någon annan dör inser jag vad jag har. Det känns lite tragiskt att säga. Det är som att jag först då inser att saker och ting förändras, att de måste göra det.

Och självklart kommer man alltid i efterhand på att man borde uppskattat det man hade lite mer. Även om jag inte ångrar det jag har haft med de som gått bort. Ingenting jag kan komma på. Nu är det mest skönt att de fått sina platser att vila på.

Efter att ha funderat på hur jag ska avsluta det här ett bra tag så kom jag att tänka på en dikt av Mary E. Frye. En förkortad version lästes upp i Desperate Housewives, och jag blev kär direkt. Den förkortade versionen får avsluta inlägget.

Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am the diamond glints of snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn's rain
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

2000 light years away

Solen går upp. Är uppe. Det ser så pass fridfullt ut att jag skulle ta en promenad om det inte vore så att någon förmodligen skulle vakna och undra. Återigen tycker jag inte om det där, jag vill kunna gå ut vid den här tiden om jag känner för det.

Jag har hur som helst slut batterier i kameran. Jag tycker sådant här väder är till för att förevigas på vackra bilder, sådana som jag kanske kommer lära mig att fota någon gång om jag skulle genomföra mina planer och gå ut sådana här gånger. Kanske imorgon, och sedan har ett år gått.

Det är sådär fridfullt att man skulle kunna sitta på en brygga och hålla andan. Gärna vid vattnet, det gör sig bra på bild. Det ser ut att vara fullkomligt vindstilla, men ibland drar en vindpust förbi och skakar om löven så att de känner att de lever. Åtminstone så att de inte somnar.

Jag tror jag har börjat väderblogga. Och jag ska försöka mig på en bild, för resten av orden försvinner in i ett litet anteckningsblock.

Sometimes I want a taste, but then I don't know what I'm saying

Det som ligger bakom det här inlägget är att jag ungefär klockan 02.09 blev sugen på mjölk. (Tänk att jag i de flesta inlägg känner att jag måste förklara varför jag skriver. Jag ska sluta med det, kan jag ljuga och säga. Det kommer inte hända)

Efter en lång parentes är jag tillbaka på rätt spår.

Jag skulle gärna ha kakor och mjölk tillgängligt, men bara mjölk skulle tillfredsställa mina smaklökar alldeles tillräckligt. Det är lite lustigt, för jag är aldrig sugen på mjölk. Jag vill aldrig dricka mjölk. Jag gör det bara för att det passar till palt och potatisbullar. Och för att andra fyller mitt glas. Nu kan vi komma till rubriken på inlägget. Om jag skulle få ett glas mjölk skulle jag dricka en munfull och sen skulle det vara bra.

I see the ecstasy and already I'm anticipating

Jag är hemma, i mitt rum, i "min" stad. Jag gillar att vara borta, men det kan bli för mycket av det goda. Som med godis. Jag längtar efter min säng (skriver jag klockan 03.15 med sängen en halvmeter bort).

Efter ungefär tjugofem minuters funderande och justerande i tidigare stycken tror jag det är dags att röra mig en halv meter.

Just open your eyes and see that life is beautiful