Vissa gånger sjunker konserter in ett tag efter att man upplevt dem, i alla fall för min del. Jag tycker om när det händer. Särskilt sådana gånger då man inte har några bilder att titta på eller inspelningar att irritera omgivningen med. Jag tycker om när man kan sitta kvällen efter och tänka på det där tillfället under den där låten, och minnena växer sig större till slut. Det var inte fantastiskt underbart igår, jag behövde lite tid att smälta allt och idag tycker jag om konserten ännu mer. Anna Ternheim, pratas det alltså om den här gången. Talangfull och mysig, vad mer kan man begära?
Jag håller fast vid det jag sa till en vän för en tid sedan: Konst är ganska läskigt. Jag tar stora steg in i konsthallen och tänker: "Nu ska jag vara kulturell och se nya saker". Jag känner mig kulturell varje gång, men upplevelsen blir bättre om jag slipper vara ensam bland verken. Det kan vara helt okända människor som gör mig sällskap i att försöka förstå tavlor och skulpturer, eller någon jag känner. Det här handlar främst om modern konst, som jag samtidigt tycker är väldigt intressant. Stora tavlor eller filmer där jag inte riktigt vet vad som ska hända är lite extra "farliga" och jag sneglar lite när jag går vidare till nästa verk, kanske för att se om någonting kommer att smyga på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar